Jeromy Johnson, civilingenjör i Silicon Valley, gav ett uppmärksammat föredrag på TEDx i februari 2016, där han berättar om EHS (Electrohypersensitivity = Elöverkänslighet) och riskerna med trådlös teknik.
Längd 16 minuter.
Wireless wake-up call | Jeromy Johnson | Föredrag | TEDxBerkeley
Video med svensk text:
https://eloverkanslig.nu/video/tedx-jeromy-johnson.html
Originalvideon finns här (ej textad): https://youtu.be/F0NEaPTu9oI
Den 17/6 publicerades en grovt funkofobisk artikel i Expressen. Där Ann-Charlotte Marteus uttrycker sin avsky över att det finns elöverkänsliga personer. Något som idag kallas Funkofobi.
Ingen väljer själv att bli elöverkänslig. Idag finns ingen fungerande medicinsk behandling i Sverige för den som blir elöverkänslig. Ej heller någon hjälp med diagnos. Vill man ha diagnos måste man åka till Frankrike eller Tyskland där det finns kompetens på det. Annars får man ställa den diagnosen själv. 2013 kom en väl underbyggd forskningsrapport som presenterar en teori om vad som händer på cellnivå. Den teorin är särskilt intressant då den kan förklara samtliga symtom elöverkänsliga rapporterar om och ger hopp om en framtida medicinsk behandling. (En föreläsning från Oslo 2014 för de intresserade finns på YouTube. Sök på: ”Martin Pall Oslo Svensk text” för en version med svensk text). Det kvarstår dock än att verifiera att det är så det går till i kroppen när man är elöverkänslig.
En del försöker hävda att elöverkänslighet inte finns med stöd av en fåtalig forskning där elöverkänsliga försökspersoner inte kan ”känna av” när de är exponerade. Se filmen där Martin Pall berättar vad som händer och förklara för mig hur den som är elöverkänslig ska kunna ”känna av” att det bildas kväveoxid och peroxynitrit i cellerna? Symtomen är sekundära och det tar en stund innan de kommer. Dessa ämnen försvinner inte direkt när exponeringen upphör och kan också finnas kvar efter tidigare exponeringar. Inte något man tar hänsyn till i de studierna.
Dock finns det omfattande forskning när det gäller biologisk påverkan av elektromagnetiska fält. Allt från observationer på vilda djur till försöksdjur och cellkulturer. Det fanns ifjol över 25 000 forskningsrapporter som visar på biologisk påverkan. Det är därför som WHO har satt upp elektromagnetiska fält på listan över cancerframkallande och att olika forskningsgrupper skriver appeller för att få myndigheterna att vidta åtgärder. Den senaste var drygt 200 experter som för ett år sedan uppmanade FN och WHO att bättre skydda människor mot hälsorisker med strålning från trådlös teknik.
Elöverkänslighet är sedan många år ett erkänt funktionshinder. Funktionshinder är något som uppstår i kontakt med en omgivning som inte är tillräckligt anpassad till funktionshindret och det är inte heller något som kräver vetenskapliga bevis om de grundläggande orsakerna. Den som är drabbad har i allmänhet heller inga möjligheter att bedriva någon forskning i ämnet. Att ha fördomar om funktionshindrade kan liknas med homofobi, sexism och rasism. Vi kallar det funkofobi. (tack till förbundet unga rörelsehindrade för den beskrivningen).
Jag undrar var empatin i samhället tagit vägen när man i pressen tycker det är ok att håna funktionshindrade människor som för en svår tillvaro i stället för att sätta sig in i saken och hjälpa till att driva på mot ett bättre samhälle. Man undrar om det är ren lathet eller om man inte vågar eller får?
Tommy Nordbrandt
Förbundssekreterare
Elöverkänsligas riksförbund
Sylvia Ljung ser biodling som framtiden. Foto: privat.
Sylvia Ljung har varit elöverkänslig i snart tre år. Hon är aktiv i Södermanlands lokalförening. Hon kan fortfarande arbeta som företagare, och ser en framtid som biodlare.
– Det är passande, då bina också har problem med elektromagnetisk strålning. Jag undrar om inte biodling kunde vara någonting för fler elöverkänsliga. Svensk honung är det efterfrågan på, så det är inga problem att bli av med den, säger hon till Ljusglimten.
Sylvia Ljung driver, tillsammans med sin sambo Stefan Karlsson, Stornäs Sadelmakeri med försäljning och tillverkning av häst- och hundsportartiklar samt inprovning av sadlar. Hon bor utanför Eskilstuna.
– Vi har en gård med fyra hästar, fem katter och cirka 200 000 bin, men ingen hund, säger hon.
Sylvia Ljung har varit elöverkänslig sedan januari 2013.
– Jag kanske var det tidigare också, men det var då det blev så akut att jag insåg att något var riktigt galet, säger hon till Ljusglimten. Jag satt vid datorn ganska mycket, jag höll på med inventeringar etc. Dessutom hade vi bytt till ett kraftigare grafikkort och en amalgamfyllning hade gått sönder strax innan. Det började brännas, det brände som eld och ögonen blev illröda. Jag fick blåsor på hornhinnan och blev alldeles röd i ansiktet. Ansiktet och högerarmen, som var närmast datorskärmen, blev värst drabbade. Till slut kunde jag knappt sitta vid datorn alls.
»NÅGONTING VAR FEL«
Nu kunde Sylvia Ljung bara sitta vid datorn i tio minuter.
– Då insåg jag att någonting var fel. Men jag tänkte inte på att jag var elöverkänslig, utan funderade på om det var ljuset, strålningen från skärmen eller något sådant som var orsaken. Jag sökte läkare för att se om man kunde göra något.
Vårdens bemötande var blandat.
– Jag fick först komma till en sköterska och hon fattade ingenting, men hon kallade på en läkare som faktiskt intresserade sig och ville utreda var det var för ett problem. Jag fick en tid till henne. Hon var färsk som läkare och var lite öppen för frågan. När jag kom dit hade hon emellertid pratat med de ansvariga på vårdcentralen och då var det kört. Det blev tvärnit.
Sylvia Ljung fick ingen vård för sin elöverkänslighet, men dock en indikation på vad det var frågan om.
– Det var hon som nämnde elöverkänslighet för första gången. Hon sa rent ut att jag är elöverkänslig, men då det inte finns, kan de inte göra någonting. Jag hade själv inte tänkt elöverkänslighet. Men jag blev mer och mer elöverkänslig. I början var det bara skärmen på datorn. Men så kände jag av TV:n, sedan internettelefonen. Jag tål fortfarande – till viss del – den gamla mobiltelefonen.
Det blev fler saker som Sylvia Ljung inte tålde.
– Jag började känna av både det ena och det andra. Belysningen är ett stort problem och även symaskinen som jag behöver för mitt arbete.
HITTADE VIA INTERNET
Nu hade Sylvia Ljung kommit i kontakt med Elöverkänsligas Riksförbund.
– Jag kände av något hemma och då fick jag tips genom föreningen att stänga av spisen på säkringen. Det blev skillnad, jag mådde mycket bättre. Jag har i alla fall haft tur med planlösningen av huset – kök, värmepanna och tvätt i ena änden och sovrum i den andra.
Sylvia Ljung hittade, efter ett år som elöverkänslig, till Elöverkänsligas Riksförbund via internet.
– Min sambo sökte på nätet på allt möjligt för att försöka hitta någonting någonstans. Vi pratade med människor i bekantskapskretsen. Det visade sig att bekanta till mina föräldrar hade en granne som är elöverkänslig.
Det bidrog till att hon gick med i föreningen.
– Ja, och jag har gått på nästan alla möten, nästan alla träffar som jag kunnat. Det har varit ett stöd att kunna prata med folk. Man behöver inte förklara sig eller försvara sig hela tiden, utan alla vet hur det är att vara elöverkänslig. Jag har fått en massa tips, det har varit väldigt mycket värt. Nu har jag också blivit suppleant till styrelsen i länsföreningen. Svårigheten är bara att när man har en dålig period duger man inte mycket till, men det gäller ju oss alla.
Tack vare att Sylvia Ljung driver en egen rörelse, kan hon styra över sin tid själv och därmed ta med elöverkänslighet i tidsberäkningen.
– Vi har ett eget företag sedan 20 år tillbaka. Vi åker runt på tävlingar och mässor och säljer häst- och hundtillbehör. Vi köper in produkter, och tillverkar en hel del själva. Eftersom det är ett sadelmakeri blir det en del vanliga och ovanliga beställningar, mycket sadeljobb med kunder ända upp på landslagsnivå.
Sylvia Ljung är väl utrustad när hon säljer på mässor och utställningar. Foto: privat.
HON HAR EN STRATEGI
Sylvia Ljung har en strategi så att hon klarar elmiljön hon arbetar i.
– Ja, jag har utvecklat lite grann, dels har jag »skärmkläder« som jag har fått uppsytt i andra modeller än det som finns tillgängligt. Det som jag tycker har gjort väldigt stor nytta är ett inlägg i en keps jag sytt av skärmtyg som tar bort den allra högsta strålningen. När man är ute så är det mobiler, master och belysning överallt. Kepsen har hjälpt mig mycket i kombination med kläderna. När det är som värst kör jag med dubbel kläduppsättning.
Hon tar även en antioxidant som heter Sbiten, en »huskur från medeltiden«.
– Jag har tagit Sbiten från RTK, det är honung och 15 örter som man blandar i varmt vatten. Jag hade slut på den när jag var på smådjursmässa, och då mådde jag fruktansvärt dåligt första dagen. Jag trodde inte att jag skulle kunna fortsätta att stå där. Lars Röstlund, som driver RTK, bor inte så långt därifrån, så han kom dit med Sbiten. Jag mådde mycket bättre redan nästa dag. Jag vet inte, men det måste hjälpa.
Jag ändrade inget annat och det brukar bli värre för varje dag. Någon nytta gör det.
Sylvia Ljung har inte ändrat sin kost.
– Nej, jag har alltid försökt att äta nyttigt med mycket grönsaker. Vi odlar en del själva som är obesprutat. Jag har tagit bort laktoskost. Jag vet inte om det har gjort någon skillnad när det gäller min elöverkänslighet, men magen mår bättre. Jag äter nyponpulver som kosttillskott. Det är främst för lederna, men det är antioxidanter i, så det hjälper nog till.
Förståelsen för hennes elöverkänslighet har varierat.
– Det är väldigt blandat. En del underlättar genom att stänga av mobiltelefonerna och lämna dem i bilen. Om jag kommer hem till dem har de alla datorer och mobiler avstängda. Andra är oförstående och nästan nonchalanta. En del vill som det verkar provocera fram en reaktion. Det är blandat. Nya vänner har tillkommit, andra har försvunnit.
Sylvia Ljung sover i en spiralsäng.
– Ja, det ska ju inte vara bra. Jag har lagt ett skärmtyg mellan resårmadrassen och bäddmadrassen. Dessutom har jag sytt en filt av skärmtyget Silver twin, samma som i kepsen. Det dämpar 57 decibel, så det tar bort mycket. Jag funderade på att köpa en baldakin, men där har man inte speciellt mycket dämpning. Sedan har vi katter, så jag vet inte … (skratt). Det kändes lite tveksamt, så jag provade att sy en filt med dämpande tyg inuti. Den har jag med mig på stora internationella tävlingar, då bor jag borta och brukar linda in mig helt och hållet i filten. Det är svårt att hitta bra boenden, det finns ett bra i Ransäter, men i övrigt är det sämre.
Enligt lagen måste man ge kvitton till sina kunder, vilket kräver elektricitet.
– Ja, nu har vi hittat en kassaapparat som jag tål. Men kontrollenheten man har från Skatteverket, den tål jag inte. Så den har jag stoppat i en påse som jag har sytt själv med skärmtyg i.
För att överleva som elöverkänslig har Sylvia Ljung sina strategier.
– Ja, man måste klura, fundera och prova helt enkelt. Jag försöker skydda mig så gott jag kan. Jag bygger upp immunförsvaret innan, skyddar mig med avskärmning under tävlingarna och sedan gäller det för mig att återhämta mig under veckorna efter att ha exponerats under helgerna. Det är en fruktansvärd elmiljö när man är ute så där.
EN DATOR ÄR INTE ATT TÄNKA PÅ.
Att sitta framför en dator är inte att tänka på.
– Nej, det handlar om några få minuter om jag inte ska bli riktigt sjuk. Sambon sköter det, han är jättebra på datorer, men det är vissa saker som han inte kan och då får jag gå in och göra det. Men det får gå fort. Jag är oftast inte inne i huset när han har datorn i gång. Jag kan inte titta på TV heller.
Sedan i våras har Sylvia Ljung och hennes sambo börjat med biodling.
– Jag känner av mässorna och tävlingarna, att jag blir sämre av dem. Så jag vet inte hur länge jag kan hålla på med det, i alla fall i den omfattning som vi gör nu. Så jag började fundera: Vad kan man som elöverkänslig göra som ger någon form av inkomst? Vi kom fram till några förslag, bland annat biodling. Nu har vi börjat och det verkar intressant. I år har det varit ett dåligt år på grund av vädret, men det kan nog bli ett bra komplement. Bina är hotade, eftersom många sjukdomar ger sig på dem. Det finns olika behandlingar mot till exempel varroa, men man måste vänta tills man har tagit bort honungen på hösten. Man kan slunga honung för hand om det inte är för mycket. Jag har en slunga som jag både kan köra med motor och handveva. Då kan man välja efter hur man mår. Slungan verkar jag tåla hyfsat. Det är värre med värmepistolen som är praktisk för att få bort vaxet med, men jag får väl växla om med avtäckning för hand. Annars är det passande, då bina också har problem med elektromagnetisk strålning. Jag undrar om inte biodling kunde vara någonting för fler elöverkänsliga. Svensk honung är det efterfrågan på, så det är inga problem att bli av med den.
Daniel Atterbom
Tidigare publicerad i Elöverkänsligas tidning Ljusglimten nr 3/2015.
Huvudstaden i Toulouse. Foto: Wikimedia Commons.
Nyhetsbyrån Reuters rapporterade från den franska staden Toulouse den 25 augusti 2015 att en fransk domstol ger en person rätt till handikappbidrag på grund av elöverkänslighet.
En representant för föreningen Robin des Toits, som kämpar för att uppmärksamma hälsoriskerna när det gäller trådlös teknik, sade till Reuters.
– Rättsväsendet har för första gången i Frankrike erkänt att det kan finnas ett allvarligt funktionshinder som beror på överkänslighet mot elektromagnetiska vågor.
»TECKNEN ÄR OVEDERSÄGLIGA«
I en färsk dom från domstolen för tvister kring nedsatt arbetsförmåga i Toulouse, som föreningen skickat till nyhetsbyrån AFP, finner rätten efter utlåtande av medicinsk expertis att klaganden, Marine Richard, lider av överkänslighet mot elektromagnetiska vågor, något som »de kliniska tecknen på är ovedersägliga«.
I domen görs bedömningen att hennes funktionsnedsättning är 85 procent, »med en betydande och varaktig inskränkning av hennes möjligheter till anställning».
Domstolen ger henne därför rätt till bidrag åt vuxna med funktionshinder under tre år med möjlighet till förlängning, i form av tekniskt bistånd och anpassning av hennes bostad.
»Detta erkännande från rättvisans sida är en viktig förstagångshändelse i Frankrike», sade Etienne Cendrier, talesperson för Robin des Toits, på telefon till AFP.
TIDIGARE VARIT JOURNALIST
Fru Richard, 39 år, hade i april 2014 lämnat in ett överklagande av ett beslut av kommissionen för funktionshindrades rättigheter i Ariège. Hon har tidigare varit journalist men lever nu isolerat i bergen där på grund av sina besvär, som hon lidit av sedan 2010.
Överkänslighet för elektromagnetiska vågor erkänns inte officiellt i Frankrike som en sjukdom och är föremål för oenighet bland experterna.
2014 beviljades för första gången en elöverkänslig man ekonomiskt stöd för sin sjukdom av departementsmyndigheten för funktionshindrade i Essonne. Men det var en uppgörelse i godo med förvaltningen i fråga.
Reuters har kontaktat rätten i Toulouse, som dock har avböjt att ge någon som helst kommentar till domen. Varken den klagande eller hennes advokat hade kunnat nås innan förlagan till den här texten publicerades.
INTE NÅGON BETYDELSE HÄR I SVERIGE
För att få en svensk kommentar kontaktade Ljusglimten juristen Mats Dämvik på Juristfirman Unité. Han svarar:
– Avgörandet är positivt för de elöverkänsliga som bor i Frankrike. Det rör sig dock om en tillämpning av fransk nationell rätt som inte är vägledande för andra rättsordningar. Jag kan därför inte se att avgörandet har någon direkt betydelse här i Sverige. Även i Sverige finns det dock avgöranden där elöverkänsliga har fått rätt till sjukpenning och andra typer av bidrag.
Orsaken har då varit att de drabbade har kunnat visa att de är så sjuka att de har ansetts behöriga att få sådant stöd. Jag känner dock inte till något fall i Sverige där rätten uttalat sig om att orsaken till besvären är exponering för elektromagnetisk strålning. I detta avseende tycks alltså fransmännen ha kommit längre än vi.
Daniel Atterbom
Professor David Carpenter talar. Foto: ARTAC.
Den 18–19 maj hölls en internationell forskar- och läkarkonferens i Bryssel om elöverkänslighet. Vikten av att minska vår exponering för såväl strålning som kemikalier och tungmetaller underströks av de flesta. Konferensen utmynnade i en gemensam appell om att elöverkänslighet bör erkännas som sjukdom och få en sjukdomsklassificering.
Den 18–19 maj i år samlades internationella experter på elöverkänslighet och miljörelaterad ohälsa i Bryssel för att tala på en konferens om elöverkänslighet hos belgiska Royal Academy of Medicine. Arrangörer var ECERI (European Cancer and Environmental Research Institute) och ISDE (International Society of Doctors for the Environment).
ECERI är ett internationellt nätverk av europeiska och internationella experter och forskare inom miljörelaterad ohälsa, bland annat cancer. ISDE är en oberoende internationell läkarorganisation med medlemmar från över 25 länder som särskilt intresserar sig för miljörelaterad ohälsa. Cirka 160 läkare, forskare, advokater och representanter för miljö- och patientorganisationer lyssnade på de mycket intressanta föredragen om hälsoeffekter av elektromagnetiska fält.
INTERNATIONELLA TALARE
Bland konferensens talare märktes Cindy Sage och David Carpenter från USA och Bioinitiative-gruppen, Lennart Hardell och Igor Belyaev samt dr William Rea. Dr Rea var en pionjär i fråga om att undersöka elöverkänslighet i USA på 1990-talet.
Den alltid like energiske franske professorn Dominique Belpomme, en av konferensens initiativtagare, har under de senaste åren intresserat sig för det ökade problemet med elöverkänslighet. Han inledde konferensen med att dra paralleller mellan elöverkänslighet och kemikalieöverkänslighet, som båda ökar i samhället. Han har hittills under de senare åren behandlat mer än 1 200 personer med ohälsa på grund av elektromagnetiska fält eller kemikalier. Parallellt har han också utvecklat en ny metod för att diagnostisera och behandla hälsoproblemen.
»Vi har skapat en oberoende internationell arbetsgrupp för att be Världshälsoorganisationen (WHO) att erkänna kemikalie- och elöverkänslighet som en sjukdom i International Classification of Diseases (ICD)«, sade han.
Professor Belpomme berättade att hjärnröntgen visat att många av hans patienter har förhöjda nivåer av histamin i blodet och försämrat blodflöde i hjärnan (cerebral hypovascularisation, vilket betyder försämrad blodkärlsnybildning. Indirekt bidrar det till försämrat blodflöde men det betyder inte det. Red:s anm).
Han sade att läkarna måste ta dessa patienters berättelser på allvar, i linje med rekommendationerna från läkekonstens fader Hippokrates. Uppskattningsvis 90 procent av hans patienter är verkligt sjuka av elektromagnetisk strålning, och deras besvär uppfyller flera objektiva kliniska kriterier: de uppstår och är reproducerbara under inverkan av elektromagnetiska fält, och de försvinner när patienterna undviker dessa vågor.
Professor Dominique Belpomme föreläser. Foto: ARTAC.
STUDIE PÅ 853 PATIENTER
På konferensen presenterade Belpomme resultat från de analyser han gjort av 853 patienter. Majoriteten var elöverkänsliga och en mindre del var kemikalieöverkänsliga. Cirka 40 procent av patienterna hade förhöjda nivåer av histamin i blodet, vilket tyder på kronisk inflammation. Hos cirka 30 procent av patienterna var NTT (nitrotyrosin, en markör för oxidativ stress och ökad genomsläpplighet hos hjärnbarriären) förhöjt. Även markörer för stressproteiner (Hsp 27 och Hsp 70) var förhöjda hos drygt 40 procent av de elöverkänsliga.
Därmed finns det olika möjliga objektiva metoder för att ställa diagnos. Professor Belpomme hävdar att det redan finns tillräckliga vetenskapliga belägg för att erkänna tillståndet som en sjukdom.
Förutom det akuta behovet av att sänka exponeringen för elektromagnetiska fält menade Belpomme att det finns behandlingar av elöverkänslighet som inkluderar antihistaminmedicin, naturliga antiinflammatoriska medel, exempelvis Ginkgo biloba och mjölksyrad papaya (Fermented Papaya Preparation, FPP) som främjar ökat blodflöde i hjärnan, samt vitaminer och mineraler som elöverkänsliga ofta har brist på. Behandlingen måste anpassas till varje patients specifika bakgrund och symtom. Många patienter är exempelvis belastade av tungmetaller som är neurotoxiska och som fungerar som antenner för strålningen.
FLER ÄN 35 000 PATIENTER
Belpommes observationer stämmer ganska väl överens med dr William J. Reas. Dr Willam Rea, som tidigare var professor i kirurgi, grundade redan 1974 ett miljömedicinskt center i Texas kallat Environmental Health Center. Han har hittills behandlat mer än 35 000 patienter med kemikalie- eller elöverkänslighet, däribland hundratals läkarkollegor, varav många själva senare vidareutbildats inom området av Rea. Hos nästan 700 av hans patienter visar hjärnröntgen samma sak som Belpomme visat: patienterna har försämrat blodflöde och nervaktivitet i hjärnan. 80 % av patienterna med kemisk överkänslighet är också elöverkänsliga.
Bland de behandlingar Rea använder nämnde han bland annat syreterapi, vilket får de flesta patienter att må mycket bättre. Han använder även elektromagnetiska sinusvågor, som också har mycket god verkan. Den sistnämnda metoden utvecklades av den brittiske biofysikern Cyril W. Smith, som skrivit boken »Electromagnetic Man« samt av fysikern Jean Monro, medicinsk chef vid Breakspear Hospital i Hertfordshire.
Dr Rea berättade att han som kirurg lärt sig att utgå från principen att kunna påvisa samband mellan orsak och verkan. Det finns flera viktiga principer för att bevisa samband mellan orsak och verkan för att få rättvisande resultat, bland annat måste en utredning av den totala miljöbelastningen göras och miljön måste helt saneras. Patientens tillvänjning till den skadliga miljön måste också brytas, eftersom denna tillvänjning kan maskera miljöfaktorns skadliga effekter. En annan viktig princip är att ta hänsyn till den individuella känsligheten och »switchfenomen «, det vill säga att symtomen kan variera mycket även hos enskilda patienter.
Dr David Carpenter, chef för Institute for Health and the Environment, Albany University School of Public Health (New York), sade efter konferensen i Bryssel att han var mest imponerad av Dr Reas resultat och presentation. Han bedömer att många människor är omedvetna om att elektromagnetisk strålning är orsaken till deras olika ospecifika symtom som länge har beskrivits som neurasteni. Dr Carpenter underströk att vi inte bara bör vara oroliga för frekvensen och kraften i mikrovågor. Plötsliga spikar av transienter och övertoner kan mycket väl vara något som vi borde vara mer bekymrade över. Det är samma fenomen som inträffar med exempelvis »smarta elmätare« som avger mycket korta pulser med hög intensitet. Ett klassrum fullt av barn som använder bärbara datorer uppkopplade med trådlösa wifi-routrar kan generera en enorm nivå av strålning som kan vara tillräcklig för att utlösa elöverkänslighet.
Från vänster: Lennart Hardell (universitetssjukhuset i Örebro), David Carpenter (Albany University School of Public Health) och Igor Belyaev (Stockholms Universitet). Foto: ARTAC.
Cindy Sage, som tillsammans med dr Carpenter är redaktör för Bioinitiativerapporten, sade att det nu finns så mycket bevis för hälsoriskerna med långvarig exponering för elektromagnetiska fält, att om samhället fortsätter att bortse från detta kommer elöverkänslighet att bli ett växande och allt kostsammare globalt folkhälsoproblem. Bevisen är tillräckliga för att ändra regelverk och rekommendationer och för att anta nya gränsvärden som är biologiskt baserade. »Vi behövde dem redan igår.«
Dr Igor Belyaev, tidigare verksam vid Stockholms Universitet, nu chef för Laboratory of Radiobiology vid det slovakiska cancerforskningsinstitutet, berättade att det finns många belägg för att effekterna av elektromagnetiska fält beror på nivån av tvåvärda metaller, fria radikaler och antioxidanter hos patienten. Därför bör behandling inriktas på detta. Han pekade också på att informationsbärande radiofrekvent strålning är särskilt problematisk. Även höga ljud och starkt ljus kan vara utlösande faktorer för vissa människor.
De tyska läkarna dr Peter Jennrich från Würzburg och dr Joachim Mutter från Konstanz berättade om sina mycket positiva resultat av att behandla el- och kemikalieöverkänsliga personer med sanering av miljön och avgiftning av patienterna från skadlig tungmetallbelastning.
BARNCANCER I EUROPA HAR ÖKAT
Den italienska barnläkaren Ernesto Burgio, chef för International Society of Doctors for the Environments vetenskapliga kommitté, förklarade att antalet fall av barncancer i Europa har ökat med 50 procent under de senaste 25 åren, och vad som är förvånande är att de särskilt ökar bland barn under två år. Dr Burgio säger att dessa ökningar av cancer och av många kroniska sjukdomar såsom allergier, typ 2-diabetes och även schizofreni inte beror på otur, utan på att miljön förändrat vår arvsmassa. Dessa sjukdomar, sade han, är biologiska svar på felaktig information. Det viktigaste vi kan göra är primärprevention genom att minska vår exponering för elektromagnetiska fält, tungmetaller samt hormonstörande ämnen, inklusive bekämpningsmedel. Exponeringen för elektromagnetiska fält ökar överallt, och det är ett underskattat problem. Om vi börjar inse att allt detta är farligt, kan vi börja minska exponeringen, särskilt under den kritiska fostertiden. Med prevention kan vi förändra många barns öde, konstaterade Dr Burgio.
Vi är många som helhjärtat håller med honom och som efterlyser detta av våra politiker och beslutsfattare!
På denna sida kan du se alla föredrag:
http://appel-de-paris.com/?page_id=1667&lang=en
Ett gemensamt ställningstagande undertecknat av de flesta föredragshållarna från konferensen publiceras nedan.
Mona Nilsson
Tidigare publicerad i Elöverkänsligas tidning Ljusglimten nr 3/2015
Bemötande av svar från SBU:s Upplysningstjänst den 25 mars 2013 om elöverkänslighet och elsanerade rum på sjukhus.
Elöverkänsligas Riksförbund bemöter med denna skrivelse svaret från SBU:s Upplysningstjänst om elsanerade rum eftersom det ger en missvisande bild av kunskapsläget och om behovet.
SBU konstaterade att inga studier om effekter av elsanerade rum hittats. Det är korrekt. Däremot finns det forskning som stödjer behovet av elsanerade rum i form av undersökningar som visar att elsanering av bostäder och arbetsplatser har en gynnsam effekt. Efter genomförd elsanering har elöverkänsliga mått bättre och i många fall kunnat återgå till arbetet. Dessa rapporter är relevanta för nyttan av elsanerade rum.
Det finns gott om upprepade och samstämmiga studier som visar fysiologiska effekter av elektromagnetiska fält och elektromagnetisk strålning vid nivåer som är långt under gällande gränsvärden och vanligt förekommande i miljön. Dessa undersökningar ger belägg för att reducering av exponeringen på sjukhus kan förbättra möjligheten för elöverkänsliga att få vård på lika villkor.
SBU:s svar bygger på två översikter vars slutsatser är att det inte skulle finnas stöd för att elektromagnetiska fält har fysiologisk påverkan på personer som är elöverkänsliga. Emellertid finns det en rad felaktigheter och brister i de enskilda studier, så kallade provokationsundersökningar, som utgör underlag för slutsatserna i de båda översikterna.
Elöverkänsligas Riksförbund är mycket kritiskt till att frågan om huruvida elöverkänslighetssymtom är en reell effekt av exponering för elektromagnetiska fält och strålning, ensidigt avgörs utifrån provokationsstudier. Sådana undersökningar har allvarliga begränsningar och kan även ifrågasättas ur ett etiskt perspektiv. De flesta svårt elöverkänsliga kan inte delta i provokationsundersökningar så som de utformats. Det finns också en påtaglig psykologisk stressfaktor som försämrar möjligheten att erhålla rättvisande resultat. Djurstudier, studier av celler, studier av yrkesexponerade, närboende till mobilmaster eller kraftledningar samt väl genomförda studier av effekter av elsanering ger bättre information.
När det gäller ekonomiska aspekter av elsanering visar erfarenheter att det är lönsamt att reducera strålningen så att människor mår bättre, kan återgå till arbetet och få sjukvård när så krävs. Det är oetiskt att ställa en växande grupp av redan hårt prövade personer som får svåra symtom av exempelvis mobiltelefoner, trådlösa datanätverk, lågenergilampor och lysrör, utanför möjligheten till sjukvård. Det torde strida mot sjukvårdslagens 2§ om vård på lika villkor med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet samt vidare kraven på att det ska finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård skall kunna ges och tillgodose patientens behov av säkerhet i vården.
Det torde även strida mot FN:s konvention om mänskliga rättigheter, artikel 25:
Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.
Elöverkänslighet är ett växande problem, i Sverige såväl som i hela världen. Av den anledningen har flera internationella organisationer under senare år uppmärksammat hälsoproblemet. Bland annat har Europarådet i en resolution antagen i maj 2011 rekommenderat medlemsländerna att ”ägna särskild uppmärksamhet åt elöverkänsliga människor som lider av ett syndrom som medför överkänslighet mot elektromagnetiska fält och införa särskilda åtgärder för att skydda dem, inklusive att inrätta strålningsfria zoner som inte täcks av trådlösa nätverk”. Vidare har 50 experter från hela världen i en resolution undertecknad 2008 konstaterat att ”elöverkänslighet ökar som folkhälsoproblem samt att detta tillstånd kan vara mycket handikappande och kräver omgående undersökning och erkännande”. Likaså har Österrikiska läkaresällskapets arbetsgrupp för EMF enats om riktlinjer för bemötande och behandling av personer som relaterar sina besvär till elektromagnetiska fält. ”Den första behandlingsmetoden bör om möjligt bestå i skydd mot, reducering eller eliminering av alla källor till elektromagnetiska fält. Många exempel ges på att sådana åtgärder har visats vara effektiva”. Franska nationalförsamlingen har även i en antagen proposition begärt att regeringen ska utreda hur elöverkänsliga kan få bättre skydd på arbetsplatser och i städerna.
SBU:s Upplysningstjänst mottog en fråga om vilka studier som finns om elöverkänslighet och elsanerade rum på sjukhus. Frågan kan ha sitt ursprung i debatten om behovet av elsanerade rum för att elöverkänsliga ska kunna uppsöka sjukhus och få vård. Den grupp elöverkänsliga som är i behov av elsanerade rum är ytterst känsliga för elektromagnetiska fält, vilket ställt dem utan möjlighet till sjukhusvård eftersom strålningsnivåerna normalt sett är mycket höga på sjukhusen. Under senare år har strålningen i samhället ökat våldsamt beroende på införande av ny trådlös teknik, exempelvis mobiltelefoner, trådlösa telefoner och trådlösa datanätverk, men även lysrör, lågenergilampor och annan teknisk utrustning avger höga elektromagnetiska fält eller strålning.
Ett rum som är elsanerat ska ha låg påverkan från mikrovågor samt elektriska och magnetiska växelfält. För att uppnå detta krävs dels en gynnsam lokalisering, dels att elförsörjning, belysning och annan utrustning utformas på lämpligt sätt.
Forskning har sedan många år observerat skadliga effekter av elektromagnetisk strålning. Upprepad forskning beskrev ohälsoeffekter av strålningen redan på 1960- och 1970-talen främst genom studier av yrkesexponerade människor samt djurförsök. Symtomen överensstämmer med de som elöverkänsliga rapporterar. En rapport från amerikanska försvarsmakten konstaterade i en forskningsöversikt 1976:
Personnel exposed to microwave radiation below thermal levels (dvs vid nivåer som kan förekomma från mobiltelefoni i dag, vår kommentar) experience more neurological, cardiovascular, and hemodynamic disturbances than do their unexposed counterparts. Some of the cardiac and circulatory effects attributed to exposure include bradycardia, hypotension, and changes in EKG….The most common subjective complaints were headache, fatigue, dizziness, menstrual disorders, irritability, agitation, tension, drowsiness, sleeplessness, depression, anxiety, forgetfulness, and lack of concentration.
I en bok utgiven år 1971 beskrev K. Marhá de symtom som man redan på 1960-talet observerat i östeuropeisk forskning som en effekt av exponering för elektromagnetisk strålning. Marhá som var chef vid dåvarande Tjeckoslovakiens arbetslivsinstitut, beskrev även att symtomen försvann när exponeringen upphörde:
At a certain time after exposure had ended (sometimes as long as several weeks or more) (page 31), the organism usually returns to its original physiological state and all subjective and objective complaints vanish.
Redan då fanns det således belägg för att elsanering, dvs eliminering eller reducering av exponering har positiv effekt.
Under senare decennier har forskningen bekräftat effekter såväl i studier av påverkan på celler, i djurförsök och i undersökningar av exponerade människor, inklusive provokationsundersökningar. Undersökningar har också konstaterat den positiva effekten på symtomen av att reducera exponeringen, vilket samtidigt utgör stöd för nyttan av elsanerade rum på sjukhus.
Det är omöjligt att i detta svar redovisa all forskning som visat effekter eftersom dessa uppgår till många hundra i antal. Därför begränsas redovisningen till forskningssammanställningar och några enskilt viktiga undersökningar.
SBU:s Upplysningstjänst har baserat sitt svar på två forskningsöversikter. Inte en enda undersökning som ingår i forskningsöversikterna har studerat hur elöverkänsligas möjligheter att få vård på sjukhus påverkas av elsanerade rum. Det går därför inte att dra någon slutsats utifrån översikterna om nyttan av elsanerade rum för elöverkänsliga.
Citat från översikt 1, Kunskapscenter i Norge:
”Vi fant ingen studie som undersøkte om el-sanerte rom i sykehus eller andre helseinstitusjoner har effekt for el-overfølsomme. Dette spørsmålet kan derfor ikke besvares.”
Båda översikterna innehåller undersökningar med allvarliga fel och brister (bias) som leder till att resultat och slutsatser blir felaktiga och missvisande. Översikterna gäller ensidigt provokationsstudier och utesluter viktiga belägg som styrker samband mellan exponering för elektromagnetiska fält och hälsoeffekter. I studierna har försökspersonerna vanligen exponerats under alltför kort tid. Försökspersonerna har ombetts att under och efter exponeringen ange närvaron av olika symtom och om de kan ange om strålning varit närvarande eller frånvarande.
Översikt 1 från Norge drog slutsatsen att ”personer med elöverkänslighet inte klarat av att skilja mellan svaga elektromagnetiska fält och inga elektromagnetiska fält bättre än förväntat vid gissning” samt att studierna skulle ha få systematiska fel:
Citat översikt 1 Kunskapscentret:
”Personene med el-overfølsomhet klarte ikke å skille mellom svake elektromagnetiske felt og ingen elektromagnetisek felt, bedre enn forventet ved gjetning…..Personene med el-overfølsomhet klarte ikke å skille mellom svake elektromagnetiske felt og ingen elektromagnetisek felt, oftere enn personer uten el-overfølsomhet… En oppsummering på tvers av studiene viser at det generelt er lav risiko for systematiskefeil i de inkluderte studiene (figur 5).”
Översikt 2 drog slutsatsen att det inte finns några trovärdiga belägg för att elöverkänsliga upplever fysiska reaktioner av exponering för EMF”:
Citat översikt 2, Rubin 2011: “At present there is no reliable evidence to suggest that people with IEI-EMF (elöverkänsliga, vår kommentar) experience unusual pshysiological reactions as a result of exposure to EMF”.
De två översikternas slutsatser är felaktiga på grund av:
Härefter följer en mer detaljerad redogörelse för de systematiska felen:
Flera undersökningar i de båda översikterna har rekryterat försökspersoner genom annonsering. Det leder till stor osäkerhet om det är verkligt elöverkänsliga som deltar. Konsekvensen blir urvalsfel. Ett undantag är en undersökning från Holland 2003 (Zwamborn 2003 – ingår ej i översikt 1) som rekryterade försökspersoner endast via ett register till vilket personer som upplevt symtom från mobilmaster redan tidigare hade registrerat sig (se 3.9). En annan undersökning som är gjord med bättre kontroll av urval av försökspersonerna är en undersökning från USA (Rea 1991). (se punkt 3.8)
I andra studier är försökspersonerna inte representativa för elöverkänsliga. Hillert 2008, som beskrivs som en undersökning som skulle ha ”låg risk för bias” (Kunskapscentret), är ett sådant exempel. Studien inkluderade 38 personer som upplevt huvudvärk vid mobilanvändning och som till vardags använde mobilen betydligt mer än den symtomfria kontrollgruppen. 22 av dessa personer använde mobilen i snitt i 40 minuter eller mer varje dag, 11 använde den 20-40 minuter om dagen och endast 5 använde mobilen mindre än 20 minuter. Det är således inte en grupp som är representativ för elöverkänsliga i behov av elsanerade rum. En svårt elöverkänslig person kan överhuvudtaget inte använda mobilen och får symtom av en påslagen mobil på flera meters avstånd. Försökspersonerna exponerades dessutom för 1,4 W/kg under hela 3 timmar. Ingen elöverkänslig i behov av elsanerade rum kan överhuvudtaget utsättas sig för en så hög strålningsnivå, då risken är stor för mycket allvarliga hälsokonsekvenser. En av de ansvariga forskarna bakom studien, Arne Löwdén, bekräftar också i ett e-postmeddelande den 21 maj 2013 att det är felaktigt att använda studien som belägg mot elöverkänslighet:
”Elöverkänsliga är ju inte samma grupp som de som känner symtom, därför är dessa belägg felaktiga…( syftar på Forskningsöversikt 2 Rubin, vår kommentar). Det var ju svårt att rekrytera elöverkänsliga, därför rekryterades de som kände av symtom av mobilprat”. Ytterligare exempel på liknande urvalsfel är en undersökning från Umeå (Wilén 2006) som ingår i översikt 2. Studien omfattade 20 ”elöverkänsliga” och 20 friska kontroller. I tabell 2 i undersökningen redovisas att de ”elöverkänsliga” vanligen använde mobilen betydligt mer än den friska kontrollgruppen och nära hälften mer än 1 timma om dagen. De är således inte heller representativa för elöverkänsliga. Även denna studie rekryterade försökspersoner via annonsering. Wallace 2010 redovisar att endast 12 av de 55 försökspersonerna som var ”elöverkänsliga” var ”mycket känsliga” för elektromagnetiska fält, medan 6 ”inte var känsliga”, 11 var ”lite känsliga” och 11 ”måttligt” känsliga för EMF. Sammantaget var således en majoritet (52,9%) av försökspersonerna enligt Elöverkänsligas Riksförbunds bedömning inte representativa för elöverkänsliga, vilket gör det omöjligt att erhålla resultat som är av värde för bedömning av elöverkänslighet och nyttan av elsanerade rum.
Andra undersökningar lider av samma urvalsproblematik, exempelvis Eltiti 2007 och Regel 2006, det vill säga inga objektiva metoder har säkerställt att försökspersonerna, som rekryterats via annonsering, är representativa för elöverkänsliga. Vissa undersökningar har uttryckligen exkluderat personer som lider av sömnproblem, trots att sömnproblem är ett av de allra vanligaste symtomen på elöverkänslighet. (Ex. Hillert. 2007; Hillert 2008; Regel 2006). Dessa undersökningar bedömdes av kunskapscentret ha ”låg risk för bias” beträffande urvalsfel.
En grundläggande förutsättning för att få ett rättvisande resultat i provokationsstudier är att den exponeringsfria sessionen verkligen är exponeringsfri. I flera undersökningar har den påstått exponeringsfria sessionen i själva verket utsatt försökspersonerna för elektromagnetisk strålning vilket leder till missvisande resultat. Ett exempel är Rubins undersökning från 2006 (huvudförfattaren till en av de två översikterna). Den har fått omdömet ”låg risk för bias” i översikt 1. Tvärtom har studien utsatt försökspersonerna för strålning då de inte skulle vara exponerade. Den har också ett rapporteringsbias, eftersom undersökningen konstaterade att huvudvärken ökade i samband med exponeringen och att elöverkänsliga fick svårare symtom än den friska kontrollgruppen:
”Headache severity increased during exposure and decreased immediately afterwards”… “For headache, burning sensations, skin sensations, and eye pain we found evidence of a main group effect—sensitive participants reported greater severity.”
Ändå uppger författaren Rubin att studien inte fann belägg för att elöverkänsliga reagerade på strålningen genom ökade symtom:
“No evidence was found to indicate that people with self reported sensitivity to mobile phone signals are able to detect such signals or that they react to them with increased symptom severity.”
Det stora felet med undersökningen är alltså att försökspersonerna exponerades för strålning när det skulle vara strålningsfritt. Det försvårade möjligheten att erhålla rättvisande resultat om möjligheten att skilja mellan den ”strålningsfria” och den strålningsbelastade sessionen.
Ett annat exempel på en undersökning som också har dålig kontroll av den strålningsfria exponeringssessionen är Hietanen 2002 som också har finansieringsbias (finansierad av finska mobilindustrin). Följande kritik mot undersökningen framförs i den noga genomförda studien Zwamborn 2003, sid 59: “vi är inte övertygade om att undersökningen har genomförts på ett korrekt sätt… De borde ha verifierat strålningsnivåerna i millivolt-området och allra helst mätt olika frekvenser. Deras rapporterade fynd om inga effekter kan ha varit felaktiga på grund av att det inte är klarlagt om den exponeringsfria sessionen var tillräckligt låg i förhållande till den studerade exponeringen”.
En undersökning från Storbritannien som i översikt 1 uppges ha ”låg risk för bias” (Bamiou 2008) omfattade endast 9 personer med självrapporterade symtom efter användning av mobiltelefoner. Emellertid ger denna undersökning inget stöd för slutsatserna från översikten, d.v.s. att elöverkänsliga inte får symtom efter exponering och att de inte kan avgöra när strålningen är på. Undersökningen studerade endast om 30 minuters exponering orsakade effekter på örats yttre delar. Det är alltså felaktigt att inkludera denna undersökning för frågeställningen om huruvida elöverkänsliga får symtom av exponering för elektromagnetiska fält.
Översikt 1 anger också att en finsk undersökning (Kwon 2008) samt en schweizisk undersökning (Mueller 2002) skulle ha låg risk för bias. Tvärtom har undersökningarna ett designfel som gör att de är irrelevanta för att bedöma frågan om elöverkänslighet. Båda exponerade försökspersoner för hyperkorta intervaller (2,5 – 5 sekunder) av mobilstrålning (Kwon 2008) respektive 2 minuters av lågfrekventa elektromagnetiska fält (Mueller 2008). Deltagarna ombads ange om strålningen var på eller av. Det är väl känt att elöverkänsliga vid exponering kan få symtom som kan kvarstå efter exponeringens slut. Symtom kan också uppträda en tid efter att exponeringen upphört. Undersökningarna bekräftar inget mer än det som tidigare varit känt: att det är svårt att avgöra när strålning är på eller av i intervaller av 2,5 sekunder till 2 minuter.
Många undersökningar på området finansieras helt eller delvis av berörd industri (mobiltelefontillverkare och operatörer). Finansieringskällan har betydelse för det rapporterade forskningsresultatet. Exempelvis har följande undersökningar delvis eller helt finansierats av den berörda industrin (främst mobiltelefoni): Hillert 2008; 2007; Löwdén 2010; Wiholm 2009; Rubin 2006; Eltiti 2007; Regel 2006; Hietanen 2002; Wallace 2010; Bamiou 2008; Mueller 2002; Kwon 2008. Det är känt att finansieringskällan har betydelse och att industrifinansiering därför bör uppges för att kunna värdera det rapporterade resultatet.
Endast en minoritet av undersökningarna har utvärderat om försökspersonerna utsatts för höga elektromagnetiska fält direkt före exponeringen i laboratoriet. En resa till ett laboratorium medför att försökspersonerna exponeras för en hög strålningsnivå redan innan exponeringen i laboratoriet påbörjas. Eftersom det är välkänt att strålningen kan orsaka kvarstående och/eller fördröjda symtom hos elöverkänsliga, leder detta också sannolikt till att resultatet blir missvisande.
Exponeringen innebär hälsorisker och kan orsaka symtom som kan kvarstå länge. Elöverkänslige Brian Stein som deltog i en av de refererade provokationsstudierna har vittnat om att han tvingades avbryta försöken på grund av att han fick inre blödningar som kvarstod i tio dagar. Elöverkänsligas Riksförbund motsätter sig denna form av undersökningar och rekommenderar sina medlemmar att inte delta.
Flera provokationsundersökningar som ingår i översikterna har bekräftat elöverkänslighet. En av dem är undersökningen från det holländska institutet TNO 2003 som tidigare omnämnts (punkt 3.9).
Den tidigare nämnda undersökningen från Rubin 2006, visade stöd för huvudvärk vilket är ett vanligt symtom vid elöverkänslighet. Graden av huvudvärk förvärrades under exponeringen och minskade omedelbart därefter. Forskarna fann att den känsliga gruppen fick mer huvudvärk, mer brännande känsla och ögonvärk än kontrollgruppen. 26 av de 60 (ca 40 %) i den känsliga gruppen fick så svåra besvär att de inte kunde fullfölja studien och följande konstateras:
”That symptom severity did increase during exposure is interesting. These symptoms were not trivial. Indeed, for some they were so severe that exposures had to be stopped early or the participants withdrew from the study”.
Ändå drog forskarna slutsatsen att symtomen inte berodde på strålning eftersom försökspersonerna även fick huvudvärk under den session då ingen strålning skulle vara närvarande. Som tidigare nämnts var denna session inte alls strålningsfri och därför är slutsatsen felaktig.
Även en svensk provokationsundersökning (Hillert et al. 2008) samt (Arnetz et al. 2007) visade elöverkänslighetseffekter (huvudvärk, sömnpåverkan) men har ändå felaktigt beskrivits i översikterna som om den inte visade det:
”The results showed that headache was more commonly reported after RF exposure than sham” (Hillert 2008)
“The study indicates that during laboratory exposure to 884 MHz wireless signals, components of sleep, believed to be important for recovery from daily wear and tear, are adversely affected”. (Arnetz et al 2007)
Eltiti 2007 fann att symtomen ökade mer bland den känsliga gruppen vid den dubbelblinda exponeringen och att de ökade något mer vid 3G jämfört med GSM, vilket bekräftar resultaten från Zwamborn 2003. Resultaten blev inte statistiskt signifikanta förutom för ett symtom relaterat till stress (arousal) som uppstod bland elöverkänsliga vid exponering för 3G. Studien hade för få deltagare och uppfyllde ej forskarnas målsättning om antal deltagare för att erhålla säkra signifikanta resultat. Trots det drog forskarna slutsatsen att studien inte kunde visa några effekter (rapporteringsbias).
Det finns gott om stöd, såväl från provokationsstudier som från annan forskning, för samband mellan ohälsosymtom och exponering för elektromagnetiska fält och strålning. Det finns även upprepade belägg för att reducering av exponeringen reducerar symtomen. Det är därför motiverat med elsanerade rum på sjukhusen för att de patienter som lider av svåra symtom vid exponering för elektromagnetisk strålning ska kunna uppsöka läkare och få vård på lika villkor i enlighet med sjukvårdslagen.
Elöverkänsligas Riksförbund
Styrelsen
Klicka här för en PDF-kopia av skrivelsen till SBU med fullständiga referenser.
Arizonaöknen är ett populärt namn på de ökenlandskap som den amerikanska delstaten Arizona till stor del utgörs av.
Det damp ner en bokförsändelse från Arizonaöknen i min postlåda. Nåja, direkt från öknen kom den ju förstås inte. Jerry Evans, bokens författare och avsändare, hade tvingats utnyttja flera mellanhänder för att få den postad. Själv bor han isolerad från det mesta som kallas civilisation, även om inte precis i öknen så näst intill.
Namnet Jerry Evans är en pseudonym, men han meddelade sitt riktiga namn i ett medföljande brev och jag har haft kontakt med honom via ombud så jag vet att han är verklig, ingen uppdiktad person. Han är miljöflykting, bosatt i ett ekologiskt byggt hus i nordöstra delen av Arizonas högland, dit han tvingats ta sin tillflykt då han inte längre tål moderna stadsmiljöer. Han har själv byggt huset enligt den kunskap om olika material han tvingats skaffa sig på grund av sin svåra överkänslighet framför allt för kemikalier men också för olika former av strålning. Den sistnämnda formen av överkänslighet hade han länge svårt att tillstå att han led av. Han var rädd för att bli betraktad med misstro.
Hans bok har titeln Chemical and Electrical Hypersensitivity, alltså kemisk och elektrisk överkänslighet. Undertiteln, A Sufferer´s Memoir, kan väl översättas som »en drabbads hågkomster«.
Jerry Evans är egentligen civilingenjör och datatekniker och har släktrötter i Skandinavien. Han skriver att datorer hade fascinerat honom alltsedan tonåren så hans yrkesval var ganska självklart. Han levde ett vanligt yrkes- och storstadsliv tills han under senare delen av 1990-talet successivt blev alltmer överkänslig mot olika kemikalier. Det definitiva insjuknandet då han tvingades börja arbeta hemifrån skedde efter en renovering på arbetsplatsen, ett kontor där man bland annat lagt in en ny matta, som gav honom våldsamma symptom.
Han blev medveten om att han inte tålde datorer ganska sent. Han hade dock tidigt haft problem med inflammerade handleder och fått kraftig medicinering mot detta som han uppfattade som ett ergonomiskt problem. I samband med en datakonferens där han befann sig i ett rum med minst 50 splitternya datorer hade han också blivit egendomligt trött och känt sig sjuk. Men det skulle dröja ganska länge innan han förstod att det fanns ett direkt samband mellan hans symptom och datorarbete som varit hans livsluft. I huvudsak var det mest den gamla typen av bildskärmar med katodstrålerör han hade arbetat vid i unga år.
I ett av de många hälsotester han under åren genomgick visade det sig att han var överkänslig mot bland annat fenol, något som inte förvånade honom när han senare fick veta vilka emissioner som kunde komma från datorapparaterna. I hår- och blodtest fann man att han hade förhöjda halter av tungmetaller som kadmium och bly. Man fann också halter av antimon och strontium, som han senare lärde sig finns bland annat i datorer.
Till en början trodde han att hans besvär rörde sig om en allmän doftallergi, framför allt mot parfymer och tvättmedel. Men symptomen blev alltmer våldsamma mot allt fler faktorer som ingalunda kunde karakteriseras som allmänt trevliga dofter. Det gick så långt att han på grund av sin överkänslighet mot bensinångor inte kunde tanka sin bil utan att bära en friskluftsmask. Låg vinden på kunde han känna av bensinmackar på mycket långt håll. Trycksvärta tillhörde det han inte längre tålde. Han tvingas fortfarande hänga tidningar och böcker »på tork« innan han kan läsa dem. Han skriver sina brev och manus med blyertspenna och får dem utskrivna på dator av en annan person.
Han konsulterade olika läkare och hankade sig fram under de första åren, men besvären blev bara värre och vid 39 års ålder insåg han att han inte längre tålde vare sig kontorsmiljöer eller stadsliv över huvud taget. Han blev till och med svårt allergisk mot en mängd födoämnen. En läkare konstaterade i början att han var överkänslig mot praktiskt taget allt han åt. Den känsligheten har han i dag till stor del övervunnit. Men hans kemikalie- och elöverkänslighet kvarstår.
Till slut tvingades han checka ut från det normala samhället, som han beskriver det. Så småningom hamnade han i en öde trakt av Arizona. Nu bor han fem kilometer från närmaste elledning. Här finns ingen trafik, ingen industri och inte heller något jordbruk, förutom en svinfarm elva kilometer från hans hus. Men han har grannar i ett tjugotal små hus i närheten, där det bor människor i samma situation som han själv, människor som flytt det moderna samhället därför att de blivit sjuka av miljön. De har utvecklat olika former av grannsamverkan. De har till exempel olika frisördagar, då någon av de boende klipper de övriga så att de inte behöver söka sig till någon tätort. Så hjälps man åt med olika aktiviteter.
Dessa miljöflyktingar försöker med hjälp av friska kontaktpersoner föra ut budskapet om sin belägenhet till omvärlden. Det är tack vare utomstående som Jerry Evans fått sin bok utgiven och distribuerad. Däremot har han haft svårare att få den recenserad i vanliga media. Vid det här laget finns det ganska många böcker skrivna av människor som själva har erfarenhet av hur det är att drabbas av överkänslighet mot miljön utan att deras symptom tas på allvar och klassas som sjukdom. De blir i huvudsak lästa bara av andra som befinner sig i samma belägenhet som författarna.
Runtom i USA finns många liknande kolonier av människor som tvingats söka sig bort från den vanliga samhällsgemenskapen. Att det kan finnas lycksökare och aparta eremiter bland dem är väl möjligt, men allvaret för de allra flesta framgår av den bok Evans skrivit. Han har hela tiden fört anteckningar om vad som hänt honom och det är på dem hans bok är baserad. Det är en mycket detaljerad skildring av hur tillvaron kan te sig för en svårt överkänslig person som försöker överleva.
Bokens förord är skrivet av dr William J Rea, en tidigare hjärtkirurg som förestår kliniken Environmental Health Center i Dallas, som tar emot kemikalie- och elöverkänsliga från praktiskt taget hela världen. Patienterna genomgår analyser av olika slag och erbjuds en miljö där de i möjligaste mån kan undvika det de är överkänsliga mot och man ger dem bland annat kosttillskott eftersom många visat sig lida brist på vissa vitaminer, mineraler och spårämnen.
Det är ingen tillfällighet att just Rea skrivit förordet. Jerry Evans vistades i flera perioder på denna klinik där han genomgick olika analyser och behandlades för sin överkänslighet. Men det är svårt att erbjuda någon definitiv bot till patienter som drabbats så svårt som Evans, skriver Rea i förordet. Det enda som tycks ha effekt är att de undviker att utsätta sig för det de är överkänsliga mot, vilket blir allt svårare i en hela tiden krympande värld, konstaterar han uppgivet.
Rea berömmer Evans för att han varit så kreativ när det gäller praktiska ting som att anpassa sin bil så att han tål den och att skaffa sig en dräglig boendemiljö. Det säger mycket om ensamheten och utsattheten bland dem som drabbas av de här problemen. De är utlämnade till egna initiativ som de själva får bekosta, samhället har ingen adekvat hjälp att erbjuda. Den dagen Jerry Evans inte orkar ta initiativ själv är han illa ute. Trots att man beräknar att det finns omkring en miljon drabbade av multipel kemisk överkänslighet i USA är den officiella inställningen negativ.
Rea har skrivit flera böcker om miljöbetingade sjukdomar och är känd även bland svenska forskare på det här området. När antalet bildskärmssjuka var som störst i Sverige i början av 1990-talet for professor Kjell Hansson Mild och forskningsingenjör Monica Sandström vid dåvarande Arbetsmiljöinstitutets avdelning i Umeå till Dallas för att träffa honom. De kunde vid hemkomsten berätta att elöverkänslighet ingalunda var någon isolerad svensk företeelse som så många hävdat i debatten. Kliniken hade från början inrättats för att ta emot vanliga allergiker och patienter som blivit sjuka av bekämpningsmedel och andra kemikalier i miljön, men hade successivt fått en tillströmning av patienter som reagerade även på elektromagnetiska fält. För deras skull hade man fått vidta ytterligare åtgärder i miljön som skärmning av lampor och liknande. Klinikchefen Rea trodde att det fanns ett samband, att olika kemikalier kunde ge känslighet för strålning.
Kjell Hansson Mild berättade att de patienter han träffat på Dallaskliniken var jämförbara med de svårast drabbade elöverkänsliga i Sverige. De som var känsliga även för elektriska apparater angav bildskärmar som den främsta utlösande faktorn för sin överkänslighet. De kunde inte längre besöka varuhus eller vistas i andra miljöer med mycket elektricitet. Eftersom verksamheten i Dallas skedde i privat regi fick patienterna, som kom praktiskt taget från hela världen, betala de dryga kostnaderna själva. Kliniken var det sista halmstrået för många.
Det skedde också forskning vid kliniken och Monica Sandström beskrev efter hemkomsten Reas metoder att testa de överkänsliga i en rapport till Arbetsmiljöfonden. Hon berättade i den att man vid kliniken i Dallas under ett antal år arbetat med hypotesen att kemisk överkänslighet kunde registreras som en funktionsstörning i det autonoma nervsystemet. En sådan störning skulle hon och Kjell Hansson Mild senare konstatera hos de elöverkänsliga i Sverige. De fann nämligen i provokationstest att elöverkänsliga reagerade starkare för sådant som ljud, ljus och vibrationer än kontrollpersoner. Däremot fann de inga samband mellan symptom och elektromagnetiska fält.
I Dallas hade man i samarbete med Opthalmology School of Medicine samt Katasatouniversitetet i Japan gjort studier med patienter som framför allt var överkänsliga mot bekämpningsmedel. Det hade gått att registrera påverkan på det autonoma nervsystemet via förändringar i pupillen. Den metoden har flera fördelar, skrev Monica Sandström: »lätt att studera, inga ingrepp, den är snabb och smärtfri.« Hon har ofta återkommit till dessa mätningar med så kallad Iriscorder när det gällt överkänsliga patienter. I Dallas hade man också sett att 25 av 100 patienter reagerat för magnetfält av olika frekvenser. I en uppföljning av dessa reagerade 16 personer på aktiva signaler. Men upplägget i provokationsförsöken har senare kritiserats av andra forskare.
Vid läsningen av Evans bok slås man hela tiden av hur mycket av det han berättar som liknar de rapporter svenska elöverkänsliga gett, framför allt de svårast drabbade som sedan årtionden lider av sina kroniska symptom som förvärras så snart de exponeras för sådant de inte tål.
Miljöflyktingar finns också i Sverige. De är lika utsatta här som i USA och attityderna mot dem är desamma. De flesta elöverkänsliga har i något skede tvingats till drastiska omställningar i sin livssituation, men de har oftast ändå kunnat lösa sina praktiska problem i hemmen genom saneringsåtgärder av olika slag, som de oftast tvingats betala själva. Ett antal mycket allvarligt drabbade har tvingats i permanent exil inom sitt eget land. I boken Ett vackert fängelse beskriver Gunilla Ladberg några sådana svenska öden. Det finns anställda som haft möjlighet att sköta sitt arbete hemifrån, men också de kan ju i viss mån ses som miljöflyktingar eftersom de på grund av sin sjukdom tvingats offra gemenskapen med arbetskamrater.
De stora företagens elsaneringsåtgärder på 1980- och 1990-talet räddade förmodligen tusentals anställda som kunde stanna kvar på sina jobb. Det var en tid då olika myndigheter, försäkringskassor, kraftbolag och andra arbetsgivare i Sverige vidtog åtgärder för att få behålla sina anställda som fick problem framför datorerna. I dag vågar många inte ens tala om vad de är överkänsliga mot av rädsla för att inte bli tagna på allvar av arbetsgivare och läkare. Det de erbjuds i vården är en en brokig provkarta över vårdmetoder och diagnoser av ett slag som inte hotar teknikutvecklingen och inte heller kan ligga till grund för arbetsskadeersättningar. Diagnoser som slutligen bara drabbar dem själva.
Gunni Nordström
Tidigare publicerad i Elöverkänsligas tidning Ljusglimten nr 4/2013.
Evans, Jerry: Chemical and Electrical Hypersensitivity – A Sufferer´s Memoir. McFarland & Company, Inc, Publishers.
Ladberg, Gunilla: Ett vackert fängelse – På flykt från el och mobilstrålning. Gunilla Ladberg Pedagogik & Språk 2008.
Sandström, Monica: EM-fältens roll i elöverkänslighetsreaktioner – studiebesök på Environmental Health Center i Dallas, 1991, slutrapport AMFO 90-1647.
Sandström M, Lyskov E, Berglund A, Medevedev S. Hansson Mild K: Neurophysiological effects of flickering light in patients with perceived electrical hypersensitivity. JOEM 1997, 39: 15-22.
Mona Nilsson, krönikör på Ljusglimten.
De senaste åren har det sprutats ut sammanställningar som hävdat att forskningen inte funnit stöd för att elöverkänslighet beror på exponering för elektromagnetiska fält. Det hänvisas då enbart till så kallade provokationsstudier där försökspersoner under kort tid, i vissa fall under så kort tid som några sekunder eller minuter, exponerats för strålning.
Bakom flera av sammanställningarna står läkaren vid Karolinska Institutet, Lena Hillert, och psykologen James Rubin, verksam vid Kings College i London. Båda har fått stort inflytande som experter när det gäller tolkning av vad vi vet om elöverkänslighet och dess orsaker.
I Hillerts och Rubins gemensamma sammanställning över provokationsstudier publicerad 2011 i Bioelectromagnetics drar de slutsatsen att de inte funnit »robusta eller genomgående belägg för att människor med elöverkänslighet upplever några ovanliga fysiska reaktioner som ett resultat av exponering för elektromagnetiska fält«.
Lena Hillert har deltagit i samtliga svenska statliga expertutredningar om elöverkänslighet sedan ett decennium, i Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskaps (FAS) expertgrupp och även i utredningar för EU och norska folkhälsoinstitutet (2012). Hon har sedan mer än ett decennium förnekat belägg för hälsorisker med strålningen och inte sällan med absurda argument: i ett radioinslag drogs jämförelser till rädslan för kulspetspennan på 1950-talet. Hon är finansierad av mobilindustrin (Mobile Manufacturers Forum) för sin egen provokationsstudie samt av Ericsson, TeliaSonera och Telenor för pågående undersökning om bland annat hjärntumörrisker av mobilanvändning.
James Rubin har torgfört tesen att elöverkänslighet är en »nocebo-effekt«, orsakad av rädsla för att strålningen ska orsaka effekterna. Rubin är också finansierad av mobilindustrin via ett brittiskt mobilforskningsprogram kallat MTHR. I en artikel publicerad 2013 går Rubin så långt som att hävda att media borde vara försiktigare med att rapportera om olika miljörisker. Informationen kan leda till att fler drabbas av inbillad sjukdom på grund av oro. Han förespråkar begränsning av vad allmänheten bör delges: »Större engagemang mellan journalister och vetenskapsmän krävs för att motverka dessa negativa effekter.«
Att de provokationsundersökningar som han stödjer sig på när han drar slutsatsen att oro för exponeringen kan förklara elöverkänsligas symtom, därmed också borde förkastas utifrån hans egen förklaringsmodell verkar han inte ägna någon tankemöda åt. Vad var det som egentligen kom först – hönan eller ägget?
»Eftersom elöverkänsliga är oroliga för att experimentet kan orsaka dem skada, kommer deras svar under försöken inte att ge objektiv information för forskarna att utvärdera. Enbart nervositeten och stressen som följer av laboratorieexperiment skulle kunna orsaka några av de symtom som elöverkänsliga lider av även när de inte är exponerade.«
Det här skriver forskaren och professorn Dariusz Leszczynski som nyligen, i en artikel i Washington Times, påpekade just detta inbyggda fel med provokationsstudier. Leszczynski var anställd vid finska strålsäkerhetsmyndigheten, STUK, men blev av med tjänsten för ett år sedan, sannolikt som en följd av att ha varit alltför frispråkig om visade risker. Han deltog bland annat i en expertgrupp vid Internationella Cancerforskningsinstitutet (IARC) som i maj 2011 klassade mobilstrålning som möjligen cancerframkallande.
Leszczynski kallar Rubins undersökningar för “Voodooforskning”. De syftar enbart till att bevisa att elöverkänslighet är ett psykiskt eller inbillat problem. Provokationsstudier är till sin natur ovetenskapliga. I stället måste information om samband baseras på resultat som är minimalt påverkade av patientens sinnestillstånd:
Polisbefäl Roger Carlström är en av ett växande antal människor som offentligt berättat om sin elöverkänslighet. Foto: Privat
»Forskare måste sluta spela spel med människors hälsa och börja samla objektiva biologiska data om möjliga samband mellan elöverkänslighet och strålningen.«
Utöver den stressfaktor som Leszczynski pekar på finns det många andra påtagliga fel med de provokationsundersökningar som ligger till grund för Rubins, Hillerts, världshälsoorganisationen WHO:s, ICNIRP:s, Strålsäkerhetsmyndighetens (SSM) och Socialstyrelsens hållning till elöverkänslighet. Det gäller såväl design, genomförande och de slutsatser som dras. När majoriteten av undersökningarna är felaktigt genomförda är det inte så konstigt att man inte fått »robusta och genomgående identiska resultat« när alla blandas ihop till en enda stor röra och de enskilda som faktiskt visar samband försvinner i mängden.
De tongivande »experterna« på området, Rubin och Hillert, har själva genomfört studier som har bland de värsta inbyggda felen. Här är några exempel:
Mona Nilsson
Tidigare publicerad i Elöverkänsligas tidning Ljusglimten nr 3/2013.
Unga fördrivs till ett liv i utanförskap
Pressmeddelande 2013-06-11.
Socialförsäkringsminister Ulf Kristensson är oroad. ”Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet ökade sjukfrånvaron i Sverige kraftigt. Under samma tid skedde även en förskjutning i de diagnoser som orsakade sjukfrånvaron på så sått att andelen psykiska diagnoser ökade betydligt.”
Psykisk ohälsa har identifierats som ett av vår tids stora folkhälsoproblem av bl.a. OECD. Nu uppdrar regeringen åt ISF (Inspektionen för socialförsäkringen) att genomföra en analys av sjukförsäkringens utformning och tillämpning avseende psykiska diagnoser.
Elöverkänsligas Riksförbund ser ett tydligt samband mellan utbyggnad/användning av trådlös teknik och de stigande ohälsotalen. Många av våra medlemmar är sjukskrivna på felaktiga grunder med psykisk diagnos. När läkarna inte kan ställa diagnos med gängse metoder och symtomen kvarstår eller förvärras, då återstår psykiatrin – ett slags ”sopstation” för sådant man inte kan eller vill förstå. Detta gör att den som drabbas av elöverkänslighet inte får tillgång till rehabiliteringsåtgärder utan fördrivs till ett liv i utanförskap. Idag hamnar också många barn i denna utsatta situation.
Detta visar på betydelsen av att få fram diagnoskod/kriterier för elöverkänslighet vilket skulle ge värdefull statistik och skapa möjligheter till rehabilitering samt förebygga att fler människor drabbas. Varje barn eller arbetsför vuxen som rehabiliteras är en vinst för samhället.
Vi vet av erfarenhet att många av vår tids vanliga ohälsosymtom dämpas eller försvinner i en lågstrålande miljö. Det kan gälla sömnproblem, rastlöshet, oro, yrsel, hjärtarytmier, blodtryckssvängningar, ADHD-symtom m.m.
Vi är allvarligt oroade för hela mänsklighetens framtid om utbyggnaden av den trådlösa tekniken får fortsätta utan hänsyn till alla väl kända hälsokonsekvenser. Det går inte att fortsätta förlita sig på ”experter” med starka intressekonflikter om vi ska kunna vända den nedåtgående hälsospiralen. Det lidande det medför för alla drabbade, är redan nu på orimliga nivåer. Detta är på väg att utvecklas till den största miljö- och hälsoskandalen någonsin.
Vi uppmanar regeringen att agera skyndsamt och tillsätta en oberoende expertutredning samt släppa fram den kunskap och erfarenhet som finns hos redan drabbade människor. Elöverkänsligas Riksförbund har viktiga pusselbitar i jakten på ohälsan och vi bidrar gärna med dem.
Elöverkänsligas Riksförbund
Mediagruppen
Marianne Ketti, ordförande Elöverkänsligas Riksförbund, tel: 0250-35115
media@eloverkanslig.org
www.eloverkanslig.org
»Det var bra att du i god tid tog kontakt med oss och förklarade era problem«, säger skogsmaskinföraren Åke till Annelies sambo Ulf som i sin tur tackar skogsarbetarna för visad hänsyn.
– Det är klart att vi vill ställa upp så gott vi kan. Det här har inte heller varit till något direkt besvär för oss. Det berättar skogsmaskinförarna Kjell, Åke, Anders och Bosse som kör sina stora skördare under våren nära elöverkänsliga Annelies hem. Tack vare en bra dialog har allt kunnat ordnas så att Annelie klarat denna tid bra, skriver Elisabeth Olsson.
Många elöverkänsliga är mycket känsliga för skogsmaskinernas kommunikationsutrustning och har svåra symtom i närheten av avverkning.
Som tur är har jag möjlighet att åka hemifrån när avverkningen är nära oss, berättar Annelie som är svårt elöverkänslig och får allvarliga symtom av skogsmaskinernas kommunikationsutrustning.
Flyttat ut i skogen
Det kan uppstå mycket besvärliga situationer för den som kanske flyttat långt ut i skogen just för att komma undan påverkan från mikrovågor och el.
Så kommer plötsligt dessa stora maskiner uppdykande med sina sändare och en fridfull tillvaro kan förvandlas till en plågsam tid för den elöverkänslige.
Det är långt ifrån alltid som skogsmaskinförarna är så empatiska och välvilligt inställda som Kjell, Åke, Anders och Bosse!
Kontaktade i god tid
Vad har då varit hemligheten bakom att samarbetet fungerat så ovanligt bra?
– Annelies sambo kontaktade oss i god tid innan vi skulle börja arbetena, det var bra, berättar Åke Atterstig, en av dem som kör skördarna.
Tillsammans med sina bröder Kjell och Anders är han entreprenör och de tre äger maskinerna tillsammans. Den fjärde i arbetslaget är anställd av bröderna, det är Bosse Johansson och han kör ut massaved och timmer med skotare.
Känner av mobilen
– Det är klart att man undrar lite hur någon kan känna av strålning på så långt håll, men själv känner jag av min mobiltelefon så jag vet att man kan känna strålning, säger Åke. Jag blir irriterad, varm och röd runt örat så jag försöker istället använda handsfree, förresten pratar jag knappt inte i mobil.
– En del människor är väl helt enkelt känsligare än andra.
– Vi tycker väldigt synd om Annelie, det gör vi. Man kan ju tänka sig själv hur det skulle vara att ha så jobbigt och begränsat.
Kan åka därifrån
– Det är klart man vill ställa upp om man kan göra något för en människa i en svår situation, säger Åke Atterstig.
Annelie som heter Nord i efternamn, bor med sin familj söder om Degerfors, långt ute på landet. Huset ligger ensligt med tanke på hennes elöverkänslighet. I höstas blev det dags för skogsbolaget att slutavverka och sedan har en lång period följt av gallring i området. Som tur är, har Annelie sedan en tid också en friggebod på en annan plats någon mil bort där hon kan vara, i alla fall provisoriskt.
Samarbetet med skogsentreprenören har i första hand gällt att de förvarnar i god tid när de ska gå med sina maskiner nära familjens hem så att hon kunnat förbereda sig att åka hemifrån.
Men det har inte stannat vid det. Skogsmaskinförarna har funderat och kommit med en lång rad förslag för att underlätta för Annelie. Bland annat har de erbjudit sig att stänga av kommunikationsutrustning tidvis, de har erbjudit sig att parkera maskinerna så att de inte skulle störa Annelie och de har frågat om de skulle skynda på arbetena så att Annelie skulle kunna komma tillbaka hem så fort som möjligt.
-Det har blivit så tyst i den här frågan om strålning, fast man vet att mobiler orsakar hjärntumör, säger Kjell som kör arbetslagets minsta skördare som »bara« väger 15 ton och »bara« kostar 2,5 miljoner och som skämtsamt kallas »Lille Skutt« i arbetslaget.
Kunde fira jul hemma
– Först när man får reda på att skogsmaskiner ska komma får man lätt panik, berättar Annelie. Jag visste till exempel inte om jag skulle kunna vara hemma på jul.
Det löste sig. Avverkning var först planerad till jultid. Men vid kontakt med Annelies sambo sa maskinförarna att man lika gärna kunde börja på en annan plats. Så Annelie fick fira jul hemma i lugn och ro.
– Jag tror att vi haft väldig tur som träffat på så himla snälla och förstående människor som kör de här maskinerna.
– Det vi har lärt oss av det här, är att det verkligen lönar sig att försöka ha dialog. Dom som avverkar är också människor. Sen får man förstå att de inte alltid kan ställa upp, ekonomin styr förstås.
När Ljusglimten träffar skogsarbetarna, filosoferar de omkring riskerna med strålning.
– Man kan ju undra vad vi själva utsätts för i våra hytter med alla sändare. Man blir väldigt trött i huvudet därinne, till slut kan man inte tänka, säger Åke. Det går över när man går ut och får lite frisk luft.
Brodern Kjell har också funderingar:
– Man vet ju att mobiler orsakar hjärntumör. Sen har det blivit väldigt tyst i den här frågan. Men det är klart, det är väl pengarna som styr informationen förstås, så är det ju alltid.
Elisabet Olsson