Den 17/6 publicerades en grovt funkofobisk artikel i Expressen. Där Ann-Charlotte Marteus uttrycker sin avsky över att det finns elöverkänsliga personer. Något som idag kallas Funkofobi.

Ingen väljer själv att bli elöverkänslig. Idag finns ingen fungerande medicinsk behandling i Sverige för den som blir elöverkänslig. Ej heller någon hjälp med diagnos. Vill man ha diagnos måste man åka till Frankrike eller Tyskland där det finns kompetens på det. Annars får man ställa den diagnosen själv. 2013 kom en väl underbyggd forskningsrapport som presenterar en teori om vad som händer på cellnivå. Den teorin är särskilt intressant då den kan förklara samtliga symtom elöverkänsliga rapporterar om och ger hopp om en framtida medicinsk behandling. (En föreläsning från Oslo 2014 för de intresserade finns på YouTube. Sök på: ”Martin Pall Oslo Svensk text” för en version med svensk text). Det kvarstår dock än att verifiera att det är så det går till i kroppen när man är elöverkänslig.

En del försöker hävda att elöverkänslighet inte finns med stöd av en fåtalig forskning där elöverkänsliga försökspersoner inte kan ”känna av” när de är exponerade. Se filmen där Martin Pall berättar vad som händer och förklara för mig hur den som är elöverkänslig ska kunna ”känna av” att det bildas kväveoxid och peroxynitrit i cellerna? Symtomen är sekundära och det tar en stund innan de kommer. Dessa ämnen försvinner inte direkt när exponeringen upphör och kan också finnas kvar efter tidigare exponeringar. Inte något man tar hänsyn till i de studierna.

Dock finns det omfattande forskning när det gäller biologisk påverkan av elektromagnetiska fält. Allt från observationer på vilda djur till försöksdjur och cellkulturer. Det fanns ifjol över 25 000 forskningsrapporter som visar på biologisk påverkan. Det är därför som WHO har satt upp elektromagnetiska fält på listan över cancerframkallande och att olika forskningsgrupper skriver appeller för att få myndigheterna att vidta åtgärder. Den senaste var drygt 200 experter som för ett år sedan uppmanade FN och WHO att bättre skydda människor mot hälsorisker med strålning från trådlös teknik.

Elöverkänslighet är sedan många år ett erkänt funktionshinder. Funktionshinder är något som uppstår i kontakt med en omgivning som inte är tillräckligt anpassad till funktionshindret och det är inte heller något som kräver vetenskapliga bevis om de grundläggande orsakerna. Den som är drabbad har i allmänhet heller inga möjligheter att bedriva någon forskning i ämnet. Att ha fördomar om funktionshindrade kan liknas med homofobi, sexism och rasism. Vi kallar det funkofobi. (tack till förbundet unga rörelsehindrade för den beskrivningen).

Jag undrar var empatin i samhället tagit vägen när man i pressen tycker det är ok att håna funktionshindrade människor som för en svår tillvaro i stället för att sätta sig in i saken och hjälpa till att driva på mot ett bättre samhälle. Man undrar om det är ren lathet eller om man inte vågar eller får?

Tommy Nordbrandt
Förbundssekreterare
Elöverkänsligas riksförbund