Thomas Josefsson var Elöverkänsligas Riksförbund andre ordförande, när riksförbundet hade ett annat namn. Föreningen för El- och Bildskärmsskadade bildades 1987 och ombildades till och namnet ändrades till Elöverkänsligas Riksförbund 2002. Thomas Josefsson är också den som har suttit längst. – Jag hade tur, säger han om sin elöverkänslighet och arbetet inom Riksförbundet.
Thomas Josefsson är själv elöverkänslig och pratar först om det när Ljusglimten intervjuar honom.
– Det kom inte på direkten, säger han om elöverkänsligen. Jag pratade med andra elöverkänsliga senare, och i likhet med många av dem hade jag grus i ögonen på jobbet.
Då arbetade Thomas Josefsson på den statliga myndigheten Energiforskningsnämnden och vi skriver december 1988. Thomas, som är civilingenjör och teknisk fysiker, arbetade med utredningar kring statens stöd till energiforskning.
– En annan kollega hade samtidigt ögoninflammation, men det gick över med antibiotika. Mina ögonbesvär minskade när jag kom hem, men sedan kom de tillbaka på jobbet. Det var klassiskt när man fick bildskärmsproblem, att det sedan började bränna och hetta i ansiktet. Det var ett normalt typfall på 80-talet med bildskärmen som utlösande faktor.
Problemen blev värre varje gång Thomas arbetade vid datorn.
– Efter ett tag tillkom stickningar i ansiktet. Sedan började det även sticka i händerna och det blev allt värre att arbeta vid datorn.
Då hade Thomas Josefsson insett sambandet mellan hans symtom och arbete vid datorn.
– Jag började stänga av datorn och bildskärmen, så sambandet var ganska tydligt.
Symtomen, brännandet och stickningarna hängde kvar längre och längre efter att Thomas hade stängt av datorn. Det blev så illa att Thomas inte kunde vara kvar på arbetsplatsen.
– Jag hade en väldig tur. I och med jag arbetade på en statlig myndighet betalade man ut sjuklön. På den tiden fattades beslutet på myndigheten, inte på Försäkringskassan. Hur det är idag vet jag inte. Företagsläkaren accepterade de problem som jag hade. Exakt vad han skrev på sjukintyget kommer jag inte ihåg, men det var någonting i stil med elöverkänslighet. Han gjorde det utan att blinka.
Nu gick det fort. De första känningarna kom december 1988. I januari 1989 kunde Thomas inte längre vara kvar på arbetsplatsen. Han försökte först jobba hemifrån, men i februari 1989 kunde han inte längre bo kvar hemma. Han kände av elektrisk utrustning och när grannarna hade på TV:n.
– Det gick inte att sova förrän alla hade gått och lagt sig och stängt av apparaterna.
Thomas hade systemansvaret för datorerna på Energiforskningsnämnden.
– Jag hade lärt mig en hel del om datorer, trots att jag inte var specialist på dem, och jag var en av de första som även fick en dator hemma. Det fanns inga bärbara datorer på den tiden, utan arbetsgivarna försåg mig med en ganska fin dator. Den var en fast dator med en färgskärm. När jag väl hade börjat få symtom, blev det etter värre med färgskärmen.
Till slut kunde Thomas varken vistas på jobbet eller ens bo hemma.
– Arbetsgivaren var förstående. Jag har haft tur i olika skeenden av elöverkänsligheten. Jag flyttade till mina föräldrars sommarställe i februari 1989. Där kunde jag ha elen påslagen i kortare stunder. Jag satt i stearinljus och läste, jag pratade in i en diktafon och skickade banden per post till jobbet. Jag fick tillbaka papper från jobbet. Det här var innan alla hade egna datorer, och det fortfarande fanns sekreterare som skrev från manus. Jag kunde också prata ganska länge i telefon.
Det är länge sedan, menar Thomas, och han kommer inte ihåg alla detaljerna.
– När jag drabbades av elöverkänsligheten, hade jag tur. Det råkade vara en artikel om elöverkänslighet i Ny Teknik. Den handlade om en kille som jobbade på Luleå tekniska högskola. Jag ringde honom och frågade om tekniska tips för att slippa symtomen. Jag fick tips, och han gjorde att jag också kom i kontakt med föreningen. Det enda oturliga var att jag inte tog varningssignalerna tillräckligt allvarligt, och jag trodde att det skulle lösa sig på något tekniskt sätt.
Thomas bodde i sina föräldrars sommarställe fram till maj när de ville flytta ut dit själva.
– De ville ha alla sina apparater igång. Jag märkte också hur grannarna kom allt mer ut på helgerna och att jag påverkades av det. Exakt vilka typer av elektriska eller magnetiska fält det var är svårt att säga. Jag märkte tydligt på fredagskvällarna att jag blev sämre, det var väl då som folk slog på sin elvärme och annat.
Thomas märkte även att han var känslig för dagsljus.
– När jag flyttade ut i februari var inte solen så stark. Men framåt mars märkte jag att jag inte kunde vara ute mitt på dagen för då mådde jag dåligt. Så då fick jag sitta inne med persienner och rullgardin neddragna. Men jag tillhörde inte extremfallen som sitter i totalt mörker. Även här hade jag tur.
Thomas pratade med kommunen och undrade om den kunde ordna fram en helt elfri stuga nära hans vanliga bostad.
– De hittade en, och då hade jag också väldig tur. Stugan var egentligen i dåligt skick och höll inte tätt, men det var en fin sommar och det började inte regna förrän i mitten av augusti. Då började innertaket sjunka ned.
Då flyttade Thomas Josefsson hem till bostaden igen.
– Jag hade då blivit både bättre och sämre. Man pratade på den tiden mycket om sambandet med kvicksilverförgiftning. En del hade blivit bättre av att ta bort sitt amalgam, andra hade blivit sämre. De som blev sämre hade sannolikt inte varit så försiktiga när de plockade bort amalgamet.
Thomas fick ett tips om en tandläkare i Småland som använde »rätt metoder«, och han åkte dit tre gånger. Nu är det sensommaren 1989.
– Under den perioden så blev jag mycket känsligare, och jag mådde dåligt hela tiden. Det spelade ingen roll var jag vistades. Jag kunde inte sova på flera månader. Det var då mobilmaster började byggas och jag bodde nära Nackasändaren och det kan ha varit påverkan därifrån.
Efter detta har det blivit långsamt bättre för Thomas.
– När de sista amalgamplomberna var borta så började det hända saker i kroppen. Jag kunde plötsligt sova. Det hade inte gått på länge. Känsligheten gick inte ned till att börja med, men symtomens styrka avtog långsamt. Även om jag kände av allting fortfarande, så blev det långsamt bättre när stickningarna och bränningarna började avta. Det som blev kvar hos mig var de neurologiska symtomen, vilka dock var de värsta.
Att det brände och stack i ansiktet tycke Thomas inte var lika besvärligt som fumligheten, koncentrationssvårigheter och sömnsvårigheterna. En tid efter att han hade bytt sina plomber gick Thomas tillbaka till sitt arbete, som sedan bytte huvudman.
– Under hösten 1989 började jag arbeta på försök. Reglerna var frikostiga, man kunde jobba på försök och ha kvar sin sjuklön. Först märkte jag att det gick bra att jobba 25 procent och var 75 procent sjukskriven. Sedan arbetade jag 50 procent. Jag hade bra kontakter med tekniker i Elöverkänsligas riksförbund, eller FEB som det hette då. De fixade en avskärmad bildskärm till mig som jag kunde använda.
Thomas har aktivt arbetat för att minska sin elöverkänslighet.
– Att undvika exponering från elektromagnetiska fält, både hemma och på jobbet, har varit det viktigaste. Mycket tid har gått åt att prova olika tekniska lösningar för datorn på jobbet, belysning, telefonen osv.
Med lite tur och hjälp från förstående arbetsgivare har Thomas sedan kunnat jobba fram till pensioneringen.
– Myndigheten jag arbetade på, Energiforskningsnämnden, upphörde redan 1990. Jag sökte andra jobb, och det gick. Trots att jag var elöverkänslig hade jag två anbud om jobb. De var ganska lika, och då valde jag det vars lokaler kändes bäst elmässigt. Det var Stockholm Energi. I arbetsrummet var det till och med lite bättre än det var hemma. I alla fall ett tag, sedan började man dra in nätverk på 90-talet.
Genom olika sammanslagningar kom Thomas till slut att arbeta på Fortum. Idag är han pensionär, men jobbar fortfarande deltid för företaget.
– Jag har haft tur, återkommer han. Företagen jag har arbetat för har ställt upp. De tyckte inte att det var något konstigt med elöverkänslighet. Det var snarast bättre att jobba på ett elbolag. Där fanns folk som kunde elektriska och magnetiska fält. De visste precis hur man kunde mäta och vilka prylar som kunde vara besvärliga och inte.
Efter några år bytte företaget lokaler.
– Det blev inledningsvis mycket besvärligt, och jag mådde dåligt i mitt nya arbetsrum. Jag märkte att det främst berodde på att lysrören var tända i korridoren. Folk gick med på att ha släckt i korridoren. Då skulle man installera glödlampor istället. Man lade ned mycket pengar på det, men den dagen när de slogs på så visade det sig att jag mådde etter värre. Då var det myror i huvudet på mina elöverkänsliga vänner som var tekniker. Tills vi kom på att störningarna inte kom från själva lysrören, utan från störningarna i elnätet i huset. Då anlitade företaget en konsult och vi började experimentera med drosslar och kondensatorer för avstöra elnätet. Vi satte in avstörningsfilter helt enkelt. Då visade det sig att det gick att få ned strålningen och att det bästa sedan var att gå tillbaka till lysrörsbelysningen, men med filter.
Thomas använder samma princip hemma.
– Ja, jag har kört mycket med filter. Vi bor i en lägenhet i ett betonghus och bara det skärmar av en hel del. Jag har prövat mycket att använda ferritkärnor. Det är ett järnoxidmaterial som magnetiseras av ledningen; man kan säga att de »äter upp« energin, framförallt högfrekventa fält, när man sätter dem på ledningar. Man kan till exempel se på vissa ledningar till datorn att det sitter en rund plump framme vid kontakten, det är en ferritkärna. Sådana här prylar som nätaggregat och laddare ger upphov till radiofrekventa störningar och då reducerar man dem på detta sätt.
Thomas elsanerade mycket hemma på detta sätt, men bytte aldrig till skärmade elkablar.
– Jag har avstört telefoner och elledningar, och det räckte för min del. Det räckte för ett liv. Men jag kunde inte använda vilken TV som helst, vi skaffade inte videobandspelare eller DVD-spelare. Det fick komma när jag blev bättre.
Under 25 års tid har Thomas blivit successivt bättre.
– Nu är den stora faran istället att det tar lång tid innan jag känner om en elmiljö är dålig eller inte. Då är det lättare att göra bort sig. Förut när det var som värst tog det maximalt 15 till 20 minuter innan jag kunde säga om det var bra eller dåligt.
På jobbet fick Thomas en elsanerad skärm och dator som sedan blev omodern.
– Sedan fick jag en bärbar dator plus en separat skärm; datorn stod då i en avskärmad burk. Då kunde jag arbeta tre till fyra timmar per dag med den datorn. När jag hade blivit så bra att jag kunde jobba hela dagen med den, hade den hunnit bli omodern. Hela tiden låg jag efter när det gäller tekniken bara för att kunna klara av det hela.
Thomas Josefsson blev Riksförbundets andre ordförande 1991.
– Jag blev ordförande när Rolf Nilsson, den förste ordföranden, avgick. Jag kom tidigt med i styrelsen. Jag är en person som engagerar mig i föreningsliv. Jag har även varit politiskt engagerad sedan 80-talet i socialdemokraterna i Nacka kommun. På den tiden var styrelsearbetet inte bara att prata och besluta men även att verkställa besluten praktiskt. Vi satt där och stoppade papper i hundratals kuvert och klistrade etiketter när det var utskick. Vi hade oerhört mycket hjälp av TCO då. Gunni Nordström arbetade på TCO-tidningen och utan henne hade vi elöverkänsliga i Sverige inte alls klarat oss så bra. De etablerade särskilda resurser på TCO. Det var så många tjänstemän som drabbades att de kände sig tvungna att göra någonting. De kom med kriterier på hur man skulle utforma bildskärmar, TCO-märkningen. Bland de elöverkänsliga fanns det flera grupper, de som bara hade hudsymtom och de som hade neurologiska symtom och de som hade både och. Här kan man säga att med TCO-märkningen försvann de elektrostatiska fälten och de elektriska växelfälten reducerades kraftigt. De som bara hade hudbesvär blev i huvudsak av med symtomen när bildskärmarna förbättrades. Vi andra, som hade mera symtom, reagerade uppenbarligen på ytterligare saker som radiofrekventa fält, elektromagnetiska fält och vad det nu kan vara. Det är svårt att säga eftersom man bara kan dra indirekta slutsatser.
Thomas var ordförande i sju, åtta år.
– Jag har själv ingen koll på datumen, men jag vet att när jag slutade som ordförande gick luften ur mig. Det gick från 150 procents engagemang till nästan noll på väldigt kort tid. När jag var ordförande hade jag också telefonjour. Vi hade massor med projekt. Vi uppvaktade regering, riksdag, myndigheter, sjukhus – det var mängder av saker som drogs igång. En del av det var en fortsättning på vad Rolf Nilsson och Ino Stork-Nilsson hade dragit igång. De två var enormt aktiva. Utan dem hade förbundet knappast varit någonting.
Frågan är: ledde Riksförbundets engagemang på 90-talet framåt?
– Ja, både ja och nej. Det blev delvis accepterat med elöverkänslighet. Vi ville få stöd så att bostadsanpassningsbidrag kan användas för elsanering. Det var en strid med överklaganden. Jag kommer inte ihåg alla turer. Mitt minne är inte så bra som jag önskar, för att komma ihåg allt som då var på gång. När vi gjorde en uppvaktning i riksdagen lyckades vi få utskottet att göra klara och tydliga uttalanden som sade att »visst ska bostadsanpassningsbidraget kunna användas till det här«.
Riksdagen och myndigheter slog fast att elöverkänslighet är ett handikapp eller funktionsnedsättning.
– Under min tid som ordförande [för Elöverkänsligas Riksförbund] blev vi medlemmar i Handikappförbunden (f.d. HSO). Som en följd av det började vi få bidrag från Socialstyrelsen. Elöverkänslighet blev accepterat som ett handikapp. Vi kunde säga att även om vi inte har ett vetenskapligt bevis för att elöverkänslighet existerar, har vi faktiskt ett handikapp. Oavsett om det beror på det vi hävdar att det beror på, eller på något helt annat, så existerar sjukdomsbesvären och problem som måste lösas. Det var många utredningar från Socialstyrelsen under den här tiden. Man ville få det att vara psykosomatiska symtom och allt möjligt. Men det de inte fattade var att symtomen kom och gick i takt med att man blev exponerad för elektrisk utrustning. Bara genom att flytta sig från en plats till en annan i sitt hem eller i en lokal kunde det bli mycket bättre eller sämre. Den typen av psykiska fenomen hade ingen av oss hört talas om. Men de ville inte riktigt lyssna på den biten, utan de tittade mer på symtombilden för den var likartad med sjukdomar av psykosomatisk karaktär. Jag måste få nämna min parhäst, vice ordförande Jan Kullberg. Han var jätteskärpt och logisk.
Thomas Josefsson och Jan Kullberg gjorde en observation.
– Om man som åskådare tittar på oss elöverkänsliga, kan många betrakta oss som väldigt konstiga typer. Det måste man ha med i perspektivet när vi själva driver saker och ting. Man måste komma bort från konstigheterna. Vi hade många seminarier och informationsträffar, och många gånger hade vi det ihop med TCO. Det var en stor verksamhet.
Vi såg till att vi blev inbjudna när Socialstyrelsen eller TCO hade seminarier kring elöverkänslighet. Det var en hel del som ägde rum då eftersom det var nytt. Vi fick gehör för de mer basala råden, att när någon väl börjar få känningar av symtom av den här karaktären och ser att det är i samband med bildskärmsarbete, så måste man vara försiktig och snabbt åtgärda en del saker. Vi hade en stor tipskatalog som i huvudsak sammanföll med de tipsen som TCO kom med.
Idag är Thomas fortfarande medlem, och han minns framförallt en sak.
– Det var väldigt intensivt. Jag fattar idag inte att jag orkade med att både jobba heltid och vara ordförande. Det kanske var så att belastningen i arbetslivet inte var lika stor som den nu är. Arbetshetsen har nog generellt ökat under de år som har gått. Jag var förstås piggare och yngre, jag är 67 år nu. Sedan minns jag också – som i alla föreningar har man väldigt roligt. Jag fick trevliga vänner, det får man inte glömma bort.
Daniel Atterbom
Tidigare publicerade i Elöverkänsligas tidning Ljusglimten nr 4/2012.
