Informationsflödet kan ingen klaga på i dag. Vi serveras hela tiden intressanta nyheter. Men vem ser sammanhangen? Ta det här vi läst om på senare tid, att Samsung skapat en fond på 85,8 miljoner amerikanska dollar för att kompensera sina anställda som fått cancer av kemikalier och strålning. Väcker det några associationer? Knappast.
Att det skapats en fond på över 85 miljoner dollar är visserligen en nyhet, men den har under flera år för att inte säga årtionden föregåtts av upprepade nyheter om att anställda i Samsung, IBM och andra mikroelektronikindustrier drabbats inte bara av cancer utan av en lång rad andra sjukdomar och att kvinnor i dessa industrier i anmärkningsvärd omfattning fått missfall.
Mikroelektronikindustrin flyttade ju över så mycket de kunde av produktionen till låglöneländer med följsamma myndigheter och svag fackföreningsrörelse. Men även i dessa länder har sanningen dykt upp som en bubbla.
Man visste tidigt att mikroelektronikindustrin i USA hade den högsta arbetssjukdomsprocenten av alla amerikanska företag. IBM-anställda som drabbats av cancer, totalallergier och missfall anmälde gång på gång sin arbetsgivare i olika domstolar, men förlorade rättegångarna. IBM använde sig av experter som förklarade bort alla samband med arbetet. Men samtidigt skyndade sig företaget att göra upp i godo med offren.
GAMLA NYHETER
I dag skriver tidningarna om att Samsunganställda blivit sjuka vid tillverkningen av smarttelefoner och surfplattor. Tidningen Råd & Rön, som utges av Sveriges Konsumenter, berättade emellertid redan i oktober i fjol att »surfplattorna sjunker i pris för oss som köper dem, men de som tillverkar dem betalar med sina liv«.
Tidningen skrev om en kvinnlig anställd som dog vid 21 års ålder efter att ha rengjort mikrochips i en Samsungfabrik, där man doppade chipsen i kemikaliebad för att få dem kliniskt rena. I dessa reningsprocesser använde man sig av 90 olika kemikalier, berättade tidningen, »några av dem cancerframkallande som bensen, trikloreten och etenoxid«.
Tidningen beskrev att de anställda utsattes för ångor av farliga kemikalier, men också för strålning. Men precis det samma har hänt i alla andra mikroelektronikföretag i årtionden. Samsung är inte unikt på något sätt.
Det har varit känt mycket länge att gravida inte borde arbeta i halvledarindustrin över huvud taget eftersom risken för missfall och missbildningar är stor, enligt Råd & Rön.
I oktober 1990 avslöjade tidningen Datavärlden i Sverige att dåtidens bildskärmar läckte gifter av det slag som finns i all elektronik. IBMs hemliga lista på ett 50-tal ämnen som kunde mätas upp i luften runt företagets skärmar publicerades. Ett av ämnena, trifenylfosfat, mättes upp av forskaren Conny Östman och hans medarbetare 1997 vid dåvarande Arbetslivsinstitutet. Året innan hade professor Åke Bergman vid Stockholms universitet mätt upp bromerade flamskyddsmedel i människoblod och konstaterat att ämnena kunde innebära allvarliga störningar i kroppens ämnesomsättning.
Rådet för arbetslivsforskning, som inte heller finns kvar längre, höll vid den här tiden en presskonferens och meddelade att man handskades väldigt varsamt med kemikalier på svenska arbetsplatser. Det skvätte inte omkring farliga ämnen hur som helst på verkstadsgolven längre. Då blev alla glada och rapporterade i media att det inte längre fanns några kemikalierisker i det svenska arbetslivet.
Men de här nya förrädiska ämnena som i partikel- och gasform avgår från till exempel apparater som blir varma, hur är det med dem? »Jamen det är en helt annan historia«, sa professor Bengt Järvholm som gjort utredningen.
Det sistnämnda missade många vid presskonferensen. Det rapporterades allmänt att svenska arbetsplatser utgjorde ett föredöme i fråga om kemikaliehantering och renlighet. Till och med en arbetsmiljöombudsman i facket förklarade att det inte fanns några risker längre med kemikalier i arbetslivet vare sig i verkstäder eller på kontor. En spirande debatt om kemikalieångor som uppstår när plast och epoxi och en massa annat kombineras med relativt hög värme självdog även i den fackliga pressen. Jag vet det för jag fick själv mina artiklar om kemikalier publicerade som tvåspaltare och en tvåspaltare ger inget eko.
MODIG GENERALDIREKTÖR
Men nu till en nyhet som inte är lastgammal: I fjol utgavs boken Makt plast gift & våra barn, skriven av ingen mindre än en före detta generaldirektör för Kemikalieinspektionen, nämligen Ethel Forsberg. Hennes budskap var: »Bryt tystnaden! Rachel Carson varnade för en tyst vår i naturen 1962. Nu är det hög tid att varna för en annan sorts tystnad.
Kemi- och plastindustrins mörkläggning av hur den invaderar våra liv. Dag som natt marineras vi i mer eller mindre skadliga ämnen.«
Ethel Forsberg skriver om ämnen som läcker ut ur plaster i TV-apparater, video och dvd-spelare, förstärkare, högtalare, datorer, telefoner, laddare och mycket annat – »ämnen som kan skada arvsmassan, rubba vårt hormonsystem, göra det svårare att få barn och orsaka cancer«.
Man behöver bara trycka på ON-knappen för att olika apparater ska värmas upp och börja avge olika substanser. Om datorn skriver Ethel Forsberg att fläkten hindrar överhettning men samtidigt effektivt sprider ut »små giftpartiklar som svävar i luften vi andas«.
Men vem bryr sig om den här nyheten som var aktuell för några årtionden sedan då TCO krävde kontroll av både kemikalier och strålning i apparaterna. I dag sysslar inte facket med sådana frågor längre och förresten är ju problemen lika aktuella i hemmen också så nu tar man det hela som naturens ordning.
SANNINGEN BEGRAVS
En viss sorts nyheter lyser med sin frånvaro: Ingen svensk har ännu anmält vare sig elektronikindustrin eller kemikalieindustrin för att de orsakat hälsoproblem. Att sådana skulle ha kunnat uppstå inom själva tillverkningen eller vid användningen av produkterna tycks vara en tanke som inte ens de drabbade vågar uttala.
Jag har skrivit om Anders Lindström tidigare, en kille som blev anställd på Ericsson Radio Systems AB i Gävle 1988 som en ung och frisk man. Han kom ut med ögon- och hudskador efter att ha testat och reparerat antennfördelare och slutsteg som fördelar mikrovågor i basstationer för mobiltelefoni. Han lödde i kretskort med lödkolven inställd på 360 grader. Det är ställt utom allt tvivel att han utsattes för både sönderdelningsprodukter av epoxi och för isocyanater på nivåer som är jämförbara med svåra olyckor runtom i världen där dessa ämnen varit aktuella.
Om någon på Ericsson händelsevis läser detta och ställer sig tvivlande kan Anders Lindström plocka fram intyg av en ansedd isocyanatforskare som gjort bedömningen. En kombination av farliga kemikalier, hög värme och mikrovågor skadade Anders Lindström för livet. Tafatta skyddsombud hade inte en aning om att det fanns något farligt i arbetsmiljön. Ortspressen hade visst skrivit något om isocyanater, men vem hinner bry sig. Och i dag är fabriken nedlagd. Men Anders Lindström, som inte fyllt 50 ännu, lever och har bara en 25-procentig arbetsförmåga kvar, om ens det.
Hans kroniska symtom förvärrades nyligen av att han ordinerades en stark medicin av en läkare som inte känner till att den som en gång blivit överkänslig mot kemikalier måste vara försiktig med all exponering. Anders sitter inomhus i dag på grund av svår ljuskänslighet. På Uppsala universitetssjukhus känner hudläkarna inte till att ljuskänslighet kan uppstå av kemikalier och ordinerade honom att köpa en hatt och gå ut i solen.
Att fundera över sammanhang i nyhetsflödet har ingen tid med.
Gunni Nordström
Tidigare publicerad i Elöverkänsligas tidning Ljusglimten nr 3/2015.
