Vissa saker slipper man när man lever så här motströms som jag gör. Till exempel dataskojare. En knastrig röst på telefon från Afghanistan (tror jag) nådde hit häromdagen.
– Hello Madam, this is from the Indian compartment, var ungefär allt jag hörde.
– Sorry? frågade jag.
– Det är beträffande er dator Madam, sa rösten på engelska.
– Dator? Men jag har ingen, jag menar att jag inte använder den.
Klick så lade han på. Han ville nog tömma mitt konto, men nix, det gick inte med mig.
Det ringde en opinionsundersökare en annan dag. Hade jag tänkt att byta elbolag inom de närmaste 30 dagarna? Vilka lågprisbutiker kände jag till och vilken av dem var det mest sannolikt att jag skulle komma att handla i nästa gång?
– Ingen aning.
Tur att han inte frågade när jag handlade senast, för det var våren 2010.
Vilket elbolag hade jag lagt märke till i TV-reklamen den senaste tiden?
– Inga? Verkligen?
– Nä, helt enkelt för jag har ingen TV, svarade jag.
Nu ändrades hans röst och blev helt utanför formuläret.
– Nä, vad säger du, har du ingen TV, är det sant?
Bodde jag i en stor eller en mellanstor stad? Nä. Kände jag till min egen ålder? Ja, den kände jag till. Ville jag ha frågor per e-post som var lätta och snabba att svara på?
– Det går inte heller, sa jag.
– Nehä, då får jag tacka så mycket, hej, hej.
En annan dag ringde en »samarbetspartner till Telia« och undrade om jag märkt att vi har fått fiber ända fram till huset nu?
– Omöjligt, sa jag. Jag ser telefontråden gå till huset när jag ser ut genom köksfönstret.
Men hur som helst hade han ett fint paket till mig. Bredband och telefoni, sa han.
– Jamen, det funkar inte här, sa jag.
– Johå då, svarade han tvärsäkert.
– Jamen den boxen behöver ju ström från ett vägguttag, sa jag.
– Uttag finns alltid, sa han.
– Jamen …
– Du vet det blir sällan strömavbrott, det är inget att oroa sig för.
– Jamen, sa jag, jag har ju sällan på strömmen på överhuvudtaget.
Tre sekunders tystnad.
– Vad? Vad menar du?, sa han med en helt annorlunda, vanlig, röst. Försäljartonen var som bortblåst.
– Men varför? frågade han.
– Jag kan inte ha den på mer än ytterst lite, jag är elöverkänslig, summerade jag.
– Oj, det måste vara himla jobbigt sa han och ringde av.
Jag riktigt hörde att det där skulle han gå och tänka på halva dagen.
En kväll knackade det oväntat på på min stugdörr. Utanför stod en man med broschyrer i sin hand. Han undrade om jag kände till att det var ett mycket speciellt år i år? Kände jag till Jesus? Jo, äntligen en fråga som jag kunde svara ja på. Jesus känner jag nämligen mer till än olika elbolags namn. Han var ett Jehovas vittne visade det sig. Nej inte Jesus, utan mannen vid min dörr.
– Förresten, jag vill säga en sak, jag stängde av min mobil och lämnade den i bilen, sa han. Är du elöverkänslig?
– Jovisst, men hur kommer det sig att du vet något om sånt? frågade jag överraskad.
Han berättade att han var kaminmontör också och att det inte var helt ovanligt att när han skulle sätta upp en spis någonstans kom folk ut innan han ens kommit till huset. De sa att han skulle stänga av mobilen för att de inte tålde den.
– Vad tror du, är de nya telefonerna bättre eller sämre om man är känslig? Frågade han.
Att stänga av var självklart för honom. Han hade sett min skylt på grinden.
Marie Haglund
Tidigare publicerad i Elöverkänsligas tidning Ljusglimten nr 2/2013.
