Andor Wagner är från början barnläkare som har sadlat om.
– Om man ska prova något nytt och annorlunda än den kliniska verkligheten måste man göra det i god tid innan man går i pension. Eftersom jag är 58 år nu, var det en av de sista chanserna att göra det. Egentligen sökte jag jobb på Tillsynsavdelningen. Där var jag i sex månader, men av olika skäl, så flyttade jag över till [avdelningen för] Kunskapsstyrning där jag är nu.
Andor Wagner har ersatt Mårten Gerle som vi intervjuade för ett år sedan.
– Mårten Gerle lämnade över delar av sina arbetsuppgifter. Han är psykiatriker, och har rätt många psykiatrifrågor, och det tog all hans tid. När jag kom över till Kunskapsstyrning så fick jag ta över den här frågan.
Med den här frågan menar Andor Wagner elöverkänslighet. Avdelningen heter Kunskapsstyrning.
– Vad man styr och hur, varför det heter så kan jag inte förklara, skrattar Andor Wagner, för det har jag ingen aning om. Det låter fånigt, tycker jag själv, men så heter det.
Det är vid intervjutillfället mindre än ett år sedan Andor Wagner fick elöverkänslighet på sitt bord.
– I oktober är det ett år.
Ljusglimten undrar om det som står på Socialstyrelsens hemsida fortfarande gäller, alltså att »El-känsliga personer upplever symtom som rodnad, stickande känsla i huden, yrsel och trötthet. I dag finns inte något vetenskapligt underlag som styrker ett orsakssamband mellan dessa symtom och elektromagnetiska fält.« Är det fortfarande Socialstyrelsens åsikt?
– Ja, den har inte ändrats. Den texten gäller tills den är utbytt. Det jag vet pågår är att vi ska förtydliga texten något, men i sak har ingenting förändrats. Det som står är vår officiella ståndpunkt.
Har Andor Wagner själv kommit i kontakt med elöverkänsliga innan han började på Socialstyrelsen?
– Det beror på hur långt vi ska gå tillbaka i tiden. Jag visste om en person, eller en familj, vilket ska jag låta vara osagt. Men en pappa till en son som gick i samma skola som min son gick i. Det måste ha varit mellan 1993 och 1995. Det var första gången som jag stötte på det.
Har Andor Wagner haft en patient som varit elöverkänslig?
– Nej, ingen som har berört det i alla fall. Om någon sökt vård hos mig, som har det, är det i alla fall ingen som berättat det för mig.
Det är skillnad, en diskrepans, mellan vad Socialstyrelsen skriver på hemsidan om elöverkänslighet, myndigheten erkänner att symtomen finns, samtidigt som Socialstyrelsen inte definierar elöverkänslighet som ett handikapp eller en sjukdom.
– Det här är en fråga som återkommit under en ganska lång tid, hur man kan erkänna att det finns en funktionsnedsättning utan att det finns en diagnos. Men så ser den svenska lagstiftningen ut. Man har av, för mig okända skäl, valt att koppla bort diagnosen – eller sjukdomen – från funktionsnedsättningen. När kommunerna ska ta en titt på någon människa som har någon form av svårighet att delta i samhällslivet så ska man bedöma funktionsnedsättningen, eller funktionshindret, oavsett vad orsaken är. Det här är det svenska sättet att se på saken. Jag tror inte att det finns i så många andra länder, där kopplar man oftast funktionsnedsättningen till någon diagnos. Men det gör man inte i Sverige, och det är därför som det blir lite motsägelsefullt i vissa sammanhang. Socialstyrelsen ger, med ena handen, pengar till Elöverkänsligas riksförbund, samtidigt som man inte godkänner sjukdomen med den andra. Det här är något som internationellt har lett till frågor: »Hur i helsike tänker de i Sverige?« Har vi godkänt sjukdomen, och det har vi egentligen inte. Den svenska lagstiftningen är sådan. Men den svenska socialtjänsten är väldigt speciell i jämförelse med hur det ser ut i andra länder. Socialtjänsten, där varje kommun är självstyrande, är annorlunda än hur det ser ut på andra håll. Frankrike, till exempel, är ett väldigt centraliserat land där allting är centralstyrt, medan Tyskland har stora delstater. I Sverige har vi ett antal landsting och 290 kommuner som var och en bestämmer efter eget huvud. Det finns vissa saker som de måste hålla sig till, men det är väldigt lite. Sedan har vi den berömda paragrafen i hälso- och sjukdomslagen som säger att det ska vara lika över hela Sverige. Men det kan man med lätthet säga att så är det inte alls.
En lösning skulle kunna vara att Sverige inrättar en författningsdomstol som avgör denna och andra frågor.
– Ja, Tyskland har en författningsdomstol och även andra länder har det. Sverige har det inte. Frågan har diskuterats med ojämna mellanrum och man har kommit fram till att Sverige inte behöver någon författningsdomstol. Men det är en sak som möjligen skulle kunna förbättra, eller snarare utjämna, vilket kan bli detsamma som att försämra för vissa.
Vi återkommer till att Socialstyrelsens, likt den gamla låten »Staten och kapitalet«, den ena hand vet vad den andra gör. Har Andor Wagner ställts inför frågeställningen under sin tid på Socialstyrelsen?
– Här gör man det med öppna ögon. Här vet den högra handen vad den vänstra gör, just för att Sverige har en annan syn på funktionsnedsättningar. Det har varit om inte självklart, så är det ingen som har höjt på ögonbrynen. Man kan dela ut pengar till en organisation [vars funktionsnedsättning inte erkänns]. Det är en demokratifråga i Sverige, att man använder skattepengar till att dela ut bidrag till olika organisationer som tillvaratar vissa gruppers intressen. Det är egentligen ingen motsägelse, även om det kan låta så.
Mårten Gerle avslutar intervjun i Ljusglimten 3 2011 med orden: »Det som jag funderar mest på är den försäkringsmedicinska frågan, det här med regelverket. Där har vi ett försäkringsmedicinskt beslutsstöd publicerat. Det står ingenting om elöverkänslighet där, men det finns en symtomdiagnos. Eftersom det här är ett problem som enskilda har lyft, svårigheten med att bli tagen på allvar, så har jag funderat på hur man skulle kunna närma sig det, men jag har inte någon lösning på det nu, men jag avser att försöka närma mig en lösning.«
– Han lämnade över frågan till mig. Det är svårt. Försäkringskassan och Socialstyrelsen tycks ha haft någon överenskommelse, även om jag inte kan återfinna någon dokumentation kring det, men det finns ett försäkringsmedicinskt stöd som Socialstyrelsen skrev för ett antal år sedan. Sedan har man bestämt att för alla symtomdiagnoser, där symtomen för någon till doktorn som sedan inte lyckas ställa en godkänd diagnos, kan man vara sjukskriven under någon sorts utredningstid. Då har man specificerat den till cirka två veckor, vilket i praktiken innebär att man kan godta tre veckor, men så mycket mer än så förväntas man inte göra. Jag tror att tillsynsavdelningen har någon sorts tillsynsaktivitet när det gäller läkare som sjukskrivit bland annat för elöverkänslighet under längre tider. Men hur långt det projektet har kommit eller om det ska fullföljas, det vet jag inte. Den informationen har jag inte. Det är någon eller några läkare som har skrivit intyg som inte är att betrakta som [att de bygger på] vetenskap och beprövad erfarenhet och då ska man inleda någon sorts tillsyn av dem. Jag har det bara via pressen, och inte internt via Socialstyrelsen.
Andor Wagner ser inte någon lösning på den försäkringsmedicinska frågan från Socialstyrelsen sida. Elöverkänsliga måste övertyga politikerna att ändra lagen.
– Ja, till syvende och sist är det de som stiftar lagarna. Sedan har Socialstyrelsen i vissa frågor fått rätt att utfärda föreskrifter som också är bindande. Men det finns inget sådant arbete när det gäller elöverkänslighet. Det arbete som vi gör här på Kunskapsstyrning är styrt av regeringsuppdrag och det sysselsätter oss till i bästa fall 100 procent, i värsta fall mer. Vi har alltså ett antal uppdrag från regeringen som vi ska leverera ett underlag till, och elöverkänslighet ingår inte i årets projekt. Men regeringen kan när som helst komma med uppdrag till oss som vi förväntas reagera på och leverera ett material.
För närvarande står arbetet med elöverkänslighet stilla på Socialstyrelsen.
– Det finns inget projekt inplanerat för i år, och vad som ska ske nästa år bestäms i november. Regeringen utfärdar en liten skrift där de talar om för oss vad vi förväntas ägna oss åt under 2013. En del har påbörjats i år och fortsätter under nästa år.
Elöverkänslighet står alltså inte högt på Andor Wagners agenda i hans dagliga arbete.
– På min [agenda]? Nej, inte alls, svarar Andor Wagner.
Därmed inte heller på någon annans agenda på Socialstyrelsen.
– Nej vi är inte så många som sysslar med frågan här på Socialstyrelsen. Det är jag, Martin Tondel plus Fredrik Haux som sitter på en annan avdelning. Vi har vare sig fått tid eller mandat att göra så mycket mer än att sitta still i båten.
Frågan är om Socialstyrelsen har tid att ta till sig nya forskningsrapporter i frågan.
– Det är Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) och Strålskyddsmyndigheten (SSM) som bevakar det vetenskapliga. Vi har inte några särskilda resurser till det heller. Vi har inte gjort någon genomgång av det vetenskapliga underlaget. De är de två myndigheterna FAS och SSM som ska bevaka det här.
Det betyder att FAS och SSM kommer med forskningsrapporter. Det enda Socialstyrelsen kan göra är att ta till sig dessa rapporter, men saknar då Socialstyrelsen expertis för att bedöma dem vetenskapligt?
– Vi kan bedöma vetenskapliga artiklar, det kan vi. Men vi måste få materialet serverat och så kan vi läsa innantill och till och med ha annan och avvikande åsikt än de som har läst den från början. Men först [måste vi få] materialet, för vi har inte själva något arbete där vi tar reda på [fakta] av egen kraft. Det har vi inte resurser till.
Socialstyrelsen erkänner alltså Elöverkänslighet som ett funktionshinder, men bedriver inget arbete för att försöka underlätta för elöverkänsliga än i sakfrågan.
– De som har svårt att delta i samhället har per definition en funktionsnedsättning.
Det enda sättet på vilket Socialstyrelsen kan hjälpa elöverkänsliga är, erkänner Andor Wagner, att ge pengar till Elöverkänsligas Riksförbund.
– Ja, vi går inte in i enskilda ärenden. De enda som kan gå in i enskilda ärenden är Tillsynsavdelningen om någon anmäler att man inte har fått den vård man har rätt till. Då går Tillsynsavdelningen in på enskilda ärenden, medan vi på Kunskapsstyrningen i princip aldrig har någon officiell synpunkt eller åsikt om enskilda människor. Vi ägnar oss åt att ta fram kunskapsmaterial, det vill säga att vi går igenom vetenskapliga underlag, skriver föreskrifter där vi är ombedda att göra det, vi gör nationella sammanställningar om kunskapsläget när det gäller vissa sjukdomar, vi presenterar statistik tillsammans med statistikenheten om framförallt folksjukdomar. Det mesta av det vi gör handlar om äldrefrågor och psykiatri. Jag har själv en del projekt som gäller barn.
Som elöverkänslig blir det ett oöverstigligt problem när Försäkringskassan inte godkänner sjukskrivning och om arbetsgivaren är ovillig att hjälpa till. Andor Wagner håller med om att för att få till en ändring måste man påverka politikerna.
– Ja, politikerna måste på något sätt ge oss anvisningar att vi måste ändra på det här. Det är ett antal självständiga myndigheter som alla lyder under regeringen, men som var och en är självständig och samarbete mellan myndigheter är svårt att genomföra i verkligheten. Men regeringen kan naturligtvis bestämma sig för att nu gör vi någonting för de elöverkänsliga, och att de då måste ha någon möjlighet till sjukpenning. För onekligen, även om jag då inte träffat någon [elöverkänslig] i min kliniska vardag har jag ändå hört talas om ett antal människor som har stora problem, och som inte kan leva ett normalt liv. Dels har jag fått brev från elöverkänsliga, och dels har jag haft kontakt med Marianne Ketti [från Elöverkänsligas Riksförbund]. Hon har berättat både om unga som försökt ta livet av sig, och de som i något fall har lyckats ta livet av sig. I statistik framgår det inte varför människor tar livet av sig. Vi kan inte se om de ansåg sig vara elöverkänsliga. Väldigt mycket av arbetet med att bevisa att något finns måste bygga på statistik, något som man kan lita på. Det finns [ungefärliga] siffror på hur många som är elöverkänsliga. Det är en siffra som även håller internationellt. Det är i storleksordningen tre till fem procent beroende på vem man frågar. Vissa av dem är svårt drabbade. Det är ju så att en diagnos kan vara väldigt diffus, och den kan vara helt symtombaserad utan en känd sjukdom bakom, men diagnosregistret är enbart statistik. Varje läkare måste sätta en diagnos, och den diagnosen håller man reda på rent statistiskt. Till skillnad från till exempel diabetes finns elöverkänslighet inte med i det internationella registret som heter ICD-10. ICD-11 är under utarbetande, men det dröjer ett antal år innan det kommer, och vad det kommer att innehålla vet inte jag.
Frågan är om elöverkänslighet kommer att vara med där.
– Jag vet inte vem som jobbar med det i Sverige, men jag vet att Socialstyrelsen är nationell utgivare av ICD-boken, men det är inte Socialstyrelsen som tar fram det som ska finnas med i boken. Det sker genom vetenskapsmän och -kvinnor av olika slag. Nu kan jag läsa vetenskaplig litteratur, men fortfarande är jag inte expert på de flesta av de frågor vi sysslar med. Jag gissar att vilka sjukdomar som ska ingå stöts och blöts i den grupp som är ansvarig. Men jag vet inte vilka som sitter med där. Men, när en diagnos väl kommer med i den boken så kommer ett antal läkare att sätta diagnoser som heter si och så. Om elöverkänslighet kommer med finns det statistik på ett annat sätt. Som det är nu finns det ingen samlad statistik, utan enbart enkäterna som man har skickat ut. Det visar sig att si och så många som anser sig ha besvär av elektromagnetiska fält, men det är självskattade självdiagnoser och de räknas inte. Det måste finnas några som är intresserade av frågan så att de driver den så att den här forskargruppen får ta ställning till att ta med den i boken.
Det låter som en uppgift för Elöverkänsligas Riksförbund.
– Till exempel.
Det hopp som Mårten Gerle tände när han intervjuades i Ljusglimten 3 2011 har nu släckts. Gerle sade: »Det som jag funderar mest på är den försäkringsmedicinska frågan, det här med regelverket. Där har vi ett försäkringsmedicinskt beslutsstöd publicerat. Det står ingenting om elöverkänslighet där, men det finns en symtomdiagnos. Eftersom det här är ett problem som enskilda har lyft, svårigheten med att bli tagen på allvar, så har jag funderat på hur man skulle kunna närma sig det, men jag har inte någon lösning på det nu, men jag avser att försöka närma mig en lösning.«
Nu har Mårten Gerle bytt arbetsuppgifter och Andor Wagner har tagit över frågan om elöverkänslighet.
– Jag har inget mandat att lösa det, men det hade inte Mårten heller. Vi kan ha en förhoppning att det ska hända något som antingen leder till ett vetenskapligt genombrott eller att Försäkringskassan får i uppdrag av regeringen att tillsammans med Socialstyrelsen ändra något som rör elöverkänslighet. Jag är en vanlig tjänsteman. Jag kan alltid föreslå saker, men jag kan aldrig göra ett jobb med mindre än att jag får uppdraget att göra det. Det är en hierarkisk organisation med ett antal chefer som var och en filtrerar informationen till sådana som jag.
Vi kommer att prata om humaniora och litteratur.
– I litteraturen kan man ibland läsa sig till hur det känns. Att någon berättar på sin vanliga, taffliga svenska är inte samma sak som när någon som har språkets gåva lägger fram det på ett sätt som känns. En bra författare eller poet kan uttrycka väldigt mycket som andra inte kan uttrycka.
Det behövs fler författare och poeter som skriver om elöverkänslighet, enas Andor och undertecknad om.
– Jag vet inte om det finns någon prosalitteratur i frågan. Politikerna kommer vi aldrig förbi, och de är inte särskilt poetiskt lagda. Politiker har det inte alltid kul. De ska förlita sig på ett antal tjänstemän och myndigheter som levererar olika skrifter som är mer eller mindre bra.
Andor Wagner har, när intervjun görs, ännu inte pratat på riksförbundets ordförandemöte.
– Jag är inte rädd för att prata med människor, men jag måste visa upp att det här är vad jag kan och får säga, något annat kan jag inte komma med. Jag tycker att de gånger jag har pratat med Marianne Ketti att det ändå går att föra vettiga resonemang [om elöverkänslighet], även om vi inte är överens i grundfrågan. Men när människor hamnar i en situation där de egentligen inte kan leva ett normalt liv så är det per definition ett problem. Det är ett problem som inte bara drabbar en enskild människa, utan det drabbar även familjen, och kanske ännu fler. Det drabbar ett sammanhang i samhället, inte bara en enskild människa. Hur samhället hanterar de här olika sakerna varierar. Jag tror att en del kan se till att ha en miljö som är elsanerad till 100 procent, men alla är inte födda med en sådan kassa. En del har fått viss hjälp från arbetsgivare. Men att gå ut i samhället idag där det finns så många trådlösa nätverk – bara utanför mitt fönster här på Västerbroplan i Stockholm kan man ge sig tusan på att det är ett antal trådlösa nätverk som strålar ut på torget. Man ser inte fälten, men om man nu lider av att ha sådana strålningskällor runt omkring sig är det svårt att leva i Stockholms innerstad, för att inte säga omöjligt. Vissa kommuner har gjort ansatser för att göra någonting [för de elöverkänsliga] och då har det blivit väldigt stora skriverier. Sedan har kommunerna tagit två steg tillbaka. De är inte tvungna att stiga tillbaka, men jag vet inte riktigt hur dramaturgin ser ut. Vissa kommuner har gjort ansatser att hjälpa elöverkänsliga.
Det mest förhoppningsfulla, den enda framkomliga vägen för elöverkänsliga, menar Andor Wagner, är att bearbeta politikerna.
– Ja, det är den enda vägen i Sverige, om det inte kommer ett vetenskapligt genombrott där någon faktiskt presenterar en studie som är vetenskapligt stringent. Om det nu ska inträffa något mirakel, att det ska hända någonting omvälvande, att det tydligt och klart visas i en vetenskaplig studie: »Hoppsan, en påverkan«. Vissa länder har sagt olika saker. Österrike presenterade senast en ganska diger lista över vilka blodprover man kan ta. Det är ganska många sådana prover som bara finns i forskningslaboratorier, men inte i sjukvården. Jag vet inte vad Österrike ska göra, det lät väldigt ambitiöst. Om man skulle få ett genombrott där är det klart att de kunskaperna inte bara stannar i Österrike, de lär påverka hela världen. Men det måste göras i form av studier som uppfyller de vetenskapliga kraven. De är inte helt enkla att genomföra, de måste vara stora och de kostar en del pengar. Till det krävs finansiärer och man kan knappast vända sig till telekomindustrin och be dem bekosta sådana studier.
Daniel Atterbom
Tidigare publicerad i Elöverkänsligas tidning Ljusglimten nr 3 2012.
