Sylvia Ljung har varit elöverkänslig i snart tre år. Hon är aktiv i Södermanlands lokalförening. Hon kan fortfarande arbeta som företagare, och ser en framtid som biodlare.
– Det är passande, då bina också har problem med elektromagnetisk strålning. Jag undrar om inte biodling kunde vara någonting för fler elöverkänsliga. Svensk honung är det efterfrågan på, så det är inga problem att bli av med den, säger hon till Ljusglimten.
Sylvia Ljung driver, tillsammans med sin sambo Stefan Karlsson, Stornäs Sadelmakeri med försäljning och tillverkning av häst- och hundsportartiklar samt inprovning av sadlar. Hon bor utanför Eskilstuna.
– Vi har en gård med fyra hästar, fem katter och cirka 200 000 bin, men ingen hund, säger hon.
Sylvia Ljung har varit elöverkänslig sedan januari 2013.
– Jag kanske var det tidigare också, men det var då det blev så akut att jag insåg att något var riktigt galet, säger hon till Ljusglimten. Jag satt vid datorn ganska mycket, jag höll på med inventeringar etc. Dessutom hade vi bytt till ett kraftigare grafikkort och en amalgamfyllning hade gått sönder strax innan. Det började brännas, det brände som eld och ögonen blev illröda. Jag fick blåsor på hornhinnan och blev alldeles röd i ansiktet. Ansiktet och högerarmen, som var närmast datorskärmen, blev värst drabbade. Till slut kunde jag knappt sitta vid datorn alls.
»NÅGONTING VAR FEL«
Nu kunde Sylvia Ljung bara sitta vid datorn i tio minuter.
– Då insåg jag att någonting var fel. Men jag tänkte inte på att jag var elöverkänslig, utan funderade på om det var ljuset, strålningen från skärmen eller något sådant som var orsaken. Jag sökte läkare för att se om man kunde göra något.
Vårdens bemötande var blandat.
– Jag fick först komma till en sköterska och hon fattade ingenting, men hon kallade på en läkare som faktiskt intresserade sig och ville utreda var det var för ett problem. Jag fick en tid till henne. Hon var färsk som läkare och var lite öppen för frågan. När jag kom dit hade hon emellertid pratat med de ansvariga på vårdcentralen och då var det kört. Det blev tvärnit.
Sylvia Ljung fick ingen vård för sin elöverkänslighet, men dock en indikation på vad det var frågan om.
– Det var hon som nämnde elöverkänslighet för första gången. Hon sa rent ut att jag är elöverkänslig, men då det inte finns, kan de inte göra någonting. Jag hade själv inte tänkt elöverkänslighet. Men jag blev mer och mer elöverkänslig. I början var det bara skärmen på datorn. Men så kände jag av TV:n, sedan internettelefonen. Jag tål fortfarande – till viss del – den gamla mobiltelefonen.
Det blev fler saker som Sylvia Ljung inte tålde.
– Jag började känna av både det ena och det andra. Belysningen är ett stort problem och även symaskinen som jag behöver för mitt arbete.
HITTADE VIA INTERNET
Nu hade Sylvia Ljung kommit i kontakt med Elöverkänsligas Riksförbund.
– Jag kände av något hemma och då fick jag tips genom föreningen att stänga av spisen på säkringen. Det blev skillnad, jag mådde mycket bättre. Jag har i alla fall haft tur med planlösningen av huset – kök, värmepanna och tvätt i ena änden och sovrum i den andra.
Sylvia Ljung hittade, efter ett år som elöverkänslig, till Elöverkänsligas Riksförbund via internet.
– Min sambo sökte på nätet på allt möjligt för att försöka hitta någonting någonstans. Vi pratade med människor i bekantskapskretsen. Det visade sig att bekanta till mina föräldrar hade en granne som är elöverkänslig.
Det bidrog till att hon gick med i föreningen.
– Ja, och jag har gått på nästan alla möten, nästan alla träffar som jag kunnat. Det har varit ett stöd att kunna prata med folk. Man behöver inte förklara sig eller försvara sig hela tiden, utan alla vet hur det är att vara elöverkänslig. Jag har fått en massa tips, det har varit väldigt mycket värt. Nu har jag också blivit suppleant till styrelsen i länsföreningen. Svårigheten är bara att när man har en dålig period duger man inte mycket till, men det gäller ju oss alla.
Tack vare att Sylvia Ljung driver en egen rörelse, kan hon styra över sin tid själv och därmed ta med elöverkänslighet i tidsberäkningen.
– Vi har ett eget företag sedan 20 år tillbaka. Vi åker runt på tävlingar och mässor och säljer häst- och hundtillbehör. Vi köper in produkter, och tillverkar en hel del själva. Eftersom det är ett sadelmakeri blir det en del vanliga och ovanliga beställningar, mycket sadeljobb med kunder ända upp på landslagsnivå.
HON HAR EN STRATEGI
Sylvia Ljung har en strategi så att hon klarar elmiljön hon arbetar i.
– Ja, jag har utvecklat lite grann, dels har jag »skärmkläder« som jag har fått uppsytt i andra modeller än det som finns tillgängligt. Det som jag tycker har gjort väldigt stor nytta är ett inlägg i en keps jag sytt av skärmtyg som tar bort den allra högsta strålningen. När man är ute så är det mobiler, master och belysning överallt. Kepsen har hjälpt mig mycket i kombination med kläderna. När det är som värst kör jag med dubbel kläduppsättning.
Hon tar även en antioxidant som heter Sbiten, en »huskur från medeltiden«.
– Jag har tagit Sbiten från RTK, det är honung och 15 örter som man blandar i varmt vatten. Jag hade slut på den när jag var på smådjursmässa, och då mådde jag fruktansvärt dåligt första dagen. Jag trodde inte att jag skulle kunna fortsätta att stå där. Lars Röstlund, som driver RTK, bor inte så långt därifrån, så han kom dit med Sbiten. Jag mådde mycket bättre redan nästa dag. Jag vet inte, men det måste hjälpa.
Jag ändrade inget annat och det brukar bli värre för varje dag. Någon nytta gör det.
Sylvia Ljung har inte ändrat sin kost.
– Nej, jag har alltid försökt att äta nyttigt med mycket grönsaker. Vi odlar en del själva som är obesprutat. Jag har tagit bort laktoskost. Jag vet inte om det har gjort någon skillnad när det gäller min elöverkänslighet, men magen mår bättre. Jag äter nyponpulver som kosttillskott. Det är främst för lederna, men det är antioxidanter i, så det hjälper nog till.
Förståelsen för hennes elöverkänslighet har varierat.
– Det är väldigt blandat. En del underlättar genom att stänga av mobiltelefonerna och lämna dem i bilen. Om jag kommer hem till dem har de alla datorer och mobiler avstängda. Andra är oförstående och nästan nonchalanta. En del vill som det verkar provocera fram en reaktion. Det är blandat. Nya vänner har tillkommit, andra har försvunnit.
Sylvia Ljung sover i en spiralsäng.
– Ja, det ska ju inte vara bra. Jag har lagt ett skärmtyg mellan resårmadrassen och bäddmadrassen. Dessutom har jag sytt en filt av skärmtyget Silver twin, samma som i kepsen. Det dämpar 57 decibel, så det tar bort mycket. Jag funderade på att köpa en baldakin, men där har man inte speciellt mycket dämpning. Sedan har vi katter, så jag vet inte … (skratt). Det kändes lite tveksamt, så jag provade att sy en filt med dämpande tyg inuti. Den har jag med mig på stora internationella tävlingar, då bor jag borta och brukar linda in mig helt och hållet i filten. Det är svårt att hitta bra boenden, det finns ett bra i Ransäter, men i övrigt är det sämre.
Enligt lagen måste man ge kvitton till sina kunder, vilket kräver elektricitet.
– Ja, nu har vi hittat en kassaapparat som jag tål. Men kontrollenheten man har från Skatteverket, den tål jag inte. Så den har jag stoppat i en påse som jag har sytt själv med skärmtyg i.
För att överleva som elöverkänslig har Sylvia Ljung sina strategier.
– Ja, man måste klura, fundera och prova helt enkelt. Jag försöker skydda mig så gott jag kan. Jag bygger upp immunförsvaret innan, skyddar mig med avskärmning under tävlingarna och sedan gäller det för mig att återhämta mig under veckorna efter att ha exponerats under helgerna. Det är en fruktansvärd elmiljö när man är ute så där.
EN DATOR ÄR INTE ATT TÄNKA PÅ.
Att sitta framför en dator är inte att tänka på.
– Nej, det handlar om några få minuter om jag inte ska bli riktigt sjuk. Sambon sköter det, han är jättebra på datorer, men det är vissa saker som han inte kan och då får jag gå in och göra det. Men det får gå fort. Jag är oftast inte inne i huset när han har datorn i gång. Jag kan inte titta på TV heller.
Sedan i våras har Sylvia Ljung och hennes sambo börjat med biodling.
– Jag känner av mässorna och tävlingarna, att jag blir sämre av dem. Så jag vet inte hur länge jag kan hålla på med det, i alla fall i den omfattning som vi gör nu. Så jag började fundera: Vad kan man som elöverkänslig göra som ger någon form av inkomst? Vi kom fram till några förslag, bland annat biodling. Nu har vi börjat och det verkar intressant. I år har det varit ett dåligt år på grund av vädret, men det kan nog bli ett bra komplement. Bina är hotade, eftersom många sjukdomar ger sig på dem. Det finns olika behandlingar mot till exempel varroa, men man måste vänta tills man har tagit bort honungen på hösten. Man kan slunga honung för hand om det inte är för mycket. Jag har en slunga som jag både kan köra med motor och handveva. Då kan man välja efter hur man mår. Slungan verkar jag tåla hyfsat. Det är värre med värmepistolen som är praktisk för att få bort vaxet med, men jag får väl växla om med avtäckning för hand. Annars är det passande, då bina också har problem med elektromagnetisk strålning. Jag undrar om inte biodling kunde vara någonting för fler elöverkänsliga. Svensk honung är det efterfrågan på, så det är inga problem att bli av med den.
Daniel Atterbom
Tidigare publicerad i Elöverkänsligas tidning Ljusglimten nr 3/2015.
