De senaste åren har det sprutats ut sammanställningar som hävdat att forskningen inte funnit stöd för att elöverkänslighet beror på exponering för elektromagnetiska fält. Det hänvisas då enbart till så kallade provokationsstudier där försökspersoner under kort tid, i vissa fall under så kort tid som några sekunder eller minuter, exponerats för strålning.
Bakom flera av sammanställningarna står läkaren vid Karolinska Institutet, Lena Hillert, och psykologen James Rubin, verksam vid Kings College i London. Båda har fått stort inflytande som experter när det gäller tolkning av vad vi vet om elöverkänslighet och dess orsaker.
I Hillerts och Rubins gemensamma sammanställning över provokationsstudier publicerad 2011 i Bioelectromagnetics drar de slutsatsen att de inte funnit »robusta eller genomgående belägg för att människor med elöverkänslighet upplever några ovanliga fysiska reaktioner som ett resultat av exponering för elektromagnetiska fält«.
Förnekat hälsorisker
Lena Hillert har deltagit i samtliga svenska statliga expertutredningar om elöverkänslighet sedan ett decennium, i Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskaps (FAS) expertgrupp och även i utredningar för EU och norska folkhälsoinstitutet (2012). Hon har sedan mer än ett decennium förnekat belägg för hälsorisker med strålningen och inte sällan med absurda argument: i ett radioinslag drogs jämförelser till rädslan för kulspetspennan på 1950-talet. Hon är finansierad av mobilindustrin (Mobile Manufacturers Forum) för sin egen provokationsstudie samt av Ericsson, TeliaSonera och Telenor för pågående undersökning om bland annat hjärntumörrisker av mobilanvändning.
James Rubin har torgfört tesen att elöverkänslighet är en »nocebo-effekt«, orsakad av rädsla för att strålningen ska orsaka effekterna. Rubin är också finansierad av mobilindustrin via ett brittiskt mobilforskningsprogram kallat MTHR. I en artikel publicerad 2013 går Rubin så långt som att hävda att media borde vara försiktigare med att rapportera om olika miljörisker. Informationen kan leda till att fler drabbas av inbillad sjukdom på grund av oro. Han förespråkar begränsning av vad allmänheten bör delges: »Större engagemang mellan journalister och vetenskapsmän krävs för att motverka dessa negativa effekter.«
Hönan eller ägget?
Att de provokationsundersökningar som han stödjer sig på när han drar slutsatsen att oro för exponeringen kan förklara elöverkänsligas symtom, därmed också borde förkastas utifrån hans egen förklaringsmodell verkar han inte ägna någon tankemöda åt. Vad var det som egentligen kom först – hönan eller ägget?
»Eftersom elöverkänsliga är oroliga för att experimentet kan orsaka dem skada, kommer deras svar under försöken inte att ge objektiv information för forskarna att utvärdera. Enbart nervositeten och stressen som följer av laboratorieexperiment skulle kunna orsaka några av de symtom som elöverkänsliga lider av även när de inte är exponerade.«
Det här skriver forskaren och professorn Dariusz Leszczynski som nyligen, i en artikel i Washington Times, påpekade just detta inbyggda fel med provokationsstudier. Leszczynski var anställd vid finska strålsäkerhetsmyndigheten, STUK, men blev av med tjänsten för ett år sedan, sannolikt som en följd av att ha varit alltför frispråkig om visade risker. Han deltog bland annat i en expertgrupp vid Internationella Cancerforskningsinstitutet (IARC) som i maj 2011 klassade mobilstrålning som möjligen cancerframkallande.
”Voodooforskning” om elöverkänslighet
Leszczynski kallar Rubins undersökningar för ”Voodooforskning”. De syftar enbart till att bevisa att elöverkänslighet är ett psykiskt eller inbillat problem. Provokationsstudier är till sin natur ovetenskapliga. I stället måste information om samband baseras på resultat som är minimalt påverkade av patientens sinnestillstånd:
»Forskare måste sluta spela spel med människors hälsa och börja samla objektiva biologiska data om möjliga samband mellan elöverkänslighet och strålningen.«
Utöver den stressfaktor som Leszczynski pekar på finns det många andra påtagliga fel med de provokationsundersökningar som ligger till grund för Rubins, Hillerts, världshälsoorganisationen WHO:s, ICNIRP:s, Strålsäkerhetsmyndighetens (SSM) och Socialstyrelsens hållning till elöverkänslighet. Det gäller såväl design, genomförande och de slutsatser som dras. När majoriteten av undersökningarna är felaktigt genomförda är det inte så konstigt att man inte fått »robusta och genomgående identiska resultat« när alla blandas ihop till en enda stor röra och de enskilda som faktiskt visar samband försvinner i mängden.
Inbyggda fel
De tongivande »experterna« på området, Rubin och Hillert, har själva genomfört studier som har bland de värsta inbyggda felen. Här är några exempel:
- Försökspersoner som inte är representativa för elöverkänsliga. En majoritet av de »elöverkänsliga« i Hillerts egen undersökning var tunga användare av mobilen. De använde dessutom mobilen mer än den friska kontrollgruppen. Hennes medarbetare, stressforskaren Arne Löwdén, medger att det är fel att använda resultatet som belägg mot elöverkänslighet eftersom det inte var elöverkänsliga som deltog. De flesta provokationsstudier har rekryterat försökspersoner via annonsering vilket leder till liknande fel som i Hillerts undersökning. Det saknas ju objektiva metoder för att särskilja falskt mot reellt elöverkänsliga och få en säkert representativ grupp för elöverkänsliga. Ett undantag är en undersökning från Holland 2003 (Zwamborn) som rekryterade försökspersoner från en organisation för elöverkänsliga. Studien konstaterade också att elöverkänsligas symtom var en följd av exponeringen och är ett viktigt belägg för att elöverkänslighet är kopplat till exponering.
- Strålning fanns närvarande när den inte skulle. Flera undersökningar har exponerat försökspersonerna för strålning även då det skulle vara strålningsfritt. Ett sådant exempel är James Rubins egen studie från 2007. Huvudvärken ökade såväl under exponering som under den period som skulle vara strålningsfri (som alls inte var det). Därför drog Rubin slutsatsen att huvudvärken var inbillad, »nocebo-effekt«, eftersom den också ökade när det »inte fanns strålning«.
- Personer med sömnproblem uteslöts trots att det är ett av de vanligaste symtomen på elöverkänslighet. Detta gäller Hillerts egen studie och en schweizisk studie som studerade om 3G-strålning orsakade huvudvärk eller sömnproblem.
- Effekter har setts. Både Hillert och Rubin har konstaterat att mobilstrålningen orsakar huvudvärk. Hillert har dessutom observerat att tre timmars exponering orsakar ökad förekomst av stresskänsla, värmekänsla och smärta vid mobil-örat, illamående, yrsel, koncentrationsproblem– även hos friska försökspersoner. Men resultaten är inte statistiskt säkra, något som sannolikt beror på en alltför liten grupp försökspersoner (se nedan). Hillert har dessutom sett påverkan på sömn orsakad av exponering för mobilstrålning före insomnandet. I en undersökning från Storbritannien (Eltiti 2007) fick den elöverkänsliga gruppen mer symtom än kontrollgruppen. Resultaten omanalyserades och bortförklarades eller var inte signifikant på grund av för få testpersoner.
- Slarv med viktiga dokument. På grund av »misstag i hantering av frågeformulär« föll närmare hälften (!) av svaren från försökspersonerna i Hillerts undersökning bort. Det som missades var svaren på den viktiga frågan hur mycket symtomen ökade efter exponering jämfört med före. Från ett ursprungligt litet antal försökspersoner återstod bara runt 20 i vardera grupp att analysera.
- För kort exponering. Flera undersökningar har exponerat försökspersoner (som dessutom inte är elöverkänsliga) för extremt korta och många sessioner då strålning sätts på eller av. Exempelvis Hämäläinen, psykolog liksom Rubin, finansierad av mobilindustrin. Rubin exponerade 84 friska försökspersoner för 100 sessioner då strålningen sattes på och av i 2,5–5 sekunder. Inte oväntat kunde försökspersonerna inte avgöra när strålningen var på eller av bättre än slumpen. Hämäläinen är nu medlem av SSM:s »oberoende vetenskapliga råd« där titeln »oberoende« verkar vara ett säkert tecken på motsatsen. Jämför den »oberoende« mångårige ordföranden Anders Ahlboms omfattande bindningar till industrin.
- Finansieringsbias. Många studier finansieras helt eller delvis av telekomindustrin som har betydande ekonomiska intressen i att visa att strålningen inte orsakar symtom och sjukdomar. Undersökningar har konstaterat att finansieringsbias påverkar rapporterat forskningen och därmed forskningsresultaten. Det finns ett växande antal människor som offentligt berättat om sin elöverkänslighet och som knappast är inbillningssjuka. Bland dem finns den tidigare chefen för WHO och Norges tidigare statsminister Gro Harlem Brundtland, författaren Liza Marklund, journalisten Gunnar Lindstedt, polisbefäl Roger Carlström och utvecklingsingenjören från Ericsson Per Segerbäck. Nyligen anslöt sig Microsofts före detta vd i Kanada, Frank Clegg, till dem som offentligt pekar på det ökande hälsoproblemet med elöverkänslighet: »Jag skulle inte riskera mitt eget rykte som företagsledare om detta inte var ett verkligt problem.
Mona Nilsson
Tidigare publicerad i Elöverkänsligas tidning Ljusglimten nr 3/2013.
