Ibland lönar det sig att städa. Sedan länge bortglömda ting dyker upp och visar sig vara av stort intresse. Det fick Rigmor GranlundLind erfara när hon vid en vindsröjning hittade fyra ljudband från en konferens anordnad av Ny Teknik 1989 som hon själv deltagit i men helt glömt bort. Hon lyssnade på banden och upptäckte att de vittnade om en helt annan syn på elöverkänslighet än den som företräds av dagens så kallade experter, Lena Hillert och Lars Mjönes. Men tecken tyder på att tidvattnet åter är på väg att vända.
Den 12 oktober 2008 intervjuades Lena Hillert från Karolinska sjukhusets avdelning för arbets- och miljömedicin och Lars Mjönes från SSM Strålsäkerhetsmyndigheten, i programmet Hälsolarm i P1. De förklarade samstämmigt att otaliga provokationsstudier visat att elöverkänslighet inte existerar, och därför ska man inte heller elsanera för dem som kallar sig elöverkänsliga.
Så låter det i dag. Annorlunda lät det 1989 och några år framåt. Till exempel beskrev företaget Ellemtel (i dag Ericsson Utvecklings AB) 1993 i sin bok Överkänslighet i arbetsmiljön att de haft 49 elöverkänsliga ingenjörer som alla kunnat återgå till arbetet efter en mycket omfattande elsanering. Och 1995 blev elöverkänslighet genom ett regeringsbeslut ett erkänt funktionshinder och vårt förbund därmed medlem i HSO, Handikappförbundens samarbetsorgan, med statsbidrag för sin verksamhet.
Men lanseringen av GSM-systemet 1997 innebar en vändpunkt. Nu blev de elöverkänsliga ett hinder för den enorma ekonomiska potential som försäljningen av trådlösa kommunikationssystem och mobiltelefoner innebar och vår existens måste till varje pris förnekas.
(mer kommer – detta är bara början på artikeln !)
